skrymt

Just nu lyssnar mina grannar, osäker på vilka av dem men förmodligen inte mina arabiska grannar om jag får vara fördomsfull vilket man inte får men det skiter jag i just nu, på sådan där slö 20tals musik man hör i gamla filmer. Slö jazz med knepiga röster och trumpeter som låter sådär speciellt. Jädrar va lyhört det är här. Värt att tänka på de dagar man har besök...  Jag försvarar mig mot det, inte för att jag har nått emot musiken i sig men, med att slänga på Dance of the Manatee med Fair to Midland. Var ett tag sedan jag lyssnade på dem. Dom är ju trevliga. Så, en update då. Just nu är jag satt i beredskap för att åka till Tyskland på jobb. Har varit det sen i tisdags men fick besked idag om att det inte var så. Sedan, blott en timme senare, så kommer det nya besked att jag är fortfarande i beredskap. Så här sitter jag nu. Missar konserten med Älvan. Det är ju lite tråkigt får jag säga. Hade sett framemot både musiken och sällskapet. Men det får gå för denna gången. Med största sannolikhet så missar jag Metallica nästa vecka med. Och förmodligen så blir det ingen Thåströmspelning för min del. Jag som aldrig skulle missa en enda spelning till jag verkligen ville se. Tur att jag är så principfast. Jag är ju medveten om denna aspekten av mitt jobb och tycker på ett sätt om den men det är lite tråkigt. Tanken på att missa så mycket och kanske mista kontakten med vänner jag älskar skrämmer mig en massa. Jag tror inte det händer för jag har fruktulöst bra vänner så men ändå. Jobbet är iallafall inte värt att mista dem för så blir det riktigt illa så får vi se över situationen. Vad har jag då att se framemot? Arvika kanske? Får försöka med semester då men just då händer det mycket intressant på jobbet så vi får se. Sen krockar det ju med Roskilde och det svider ju som ett papercut.. Men vi får se. Man känner sig rätt mycket action sådär när man är i beredskap o skall kunna åka ut närsomhelst å se till att en av våra länkar till Europa fungerar. På havet oxå. Macholassen i mig jublar och tar på sig själv i ren glädje. Men musiken.. Shit, va jobbigt. Ja jösses.

När jag hör den låten så finns det ett enda minne som kommer upp. Forna dagars storhet ropar med hesa röster och tårar i ögonen. Har du någonsin sett en staty se så verkligen ut att du viljat gråta? På askan av skogen byggde jag ett hus utav sten. Högt uppe svävade Närvaron med ögon som aldrig sover. Jag tror att Medusa grät sig till sömns och Hufsa bara ville känna värmen av någons totala närvaro. Tillsammans är man mindre ensam är en bok tror jag men jag tror att de flesta av mina varelser och fantasifoster skulle hålla med om det. Jag tror att Svart skulle haft något att säga om den saken men han skall alltid utmärka sig och vara lite udda. Kanske därför jag har favoriserat honom så. Jag såg en gång honom och Amelia tillsammans. Det var så konstigt att se. Den vanligtvis så vaksamma blicken vilade och händerna verkade nästan avslappnade. Lotta och Sture däremot, som alltid vandrat tillsammans, dom verkar nästan blasé numera. Tidens tand gnager hårt på just dem verkar det som. Min text börjar alltid sådär, den bildar en väg fram till det jag vill säga. Jag tror att sanningen brukar vila i mitten av allt. Så när jag bryter av allt svammlande så tror jag att jag nått ditt jag ville. Som en massage. Man måste bearbeta musklerna för att komma åt ordentligt. Jag sträcker mig bara lite i början för att sedan kunna gå vidare. Namnen är oftast utan betydelse. Svart t.ex. Delvis är ju namnet påkommet för att sätta fingret på det men det ligger mycket mer bakom. Samtidigt som det är så slumpmässigt att jag tror änglarna gråter. Jag läser förresten det där kapitlet ibland. Jag är så nöjd med mig själv då. För jag är ju ett fan av mig själv. Hade jag gjort musik skulle jag lyssnat på den för den hade ju varit det bästa jag hört. Så är det väl? Nu kommer ett stycke av svammel där sanningen kommer gömma sig men ändå finas där för vaksamma ögon.
 Blondiner. Ja, man kan snart se dem överallt. Jag har sett några stycken i mitt liv men oftast så har dom försvunnit bakom andra färger. Oj, det stoppade visst. Jag hade en tanke men jag hittade inte riktigt dit. Då är det sällan någon mening med att försöka. Jag är inte som Nästan Gud, saknar den disciplinen. Inte för att jag skulle jämföra det jag skriver med det han skriver men ändå. Jag är mer som mannen på busshållplatsen på väg till Roskilde som förklarade för mig och flickan jag älskade att man skall röka marijuana för det släpper lös kreativiteten. Inte för att jag röker det men på nått sätt så tror jag att vi var lika. Jag funderar ibland på alla männsikor man mött och sedan aldrig sett igen. Människor man verkligen mött liksom, i ordet sannaste betydelse. Det finns ett fåtal.

Jag stoppar där tror jag. Jag känner mig som Ingemar Bergman ibland med mina demoner. Det är lite kul.

Tips idag förresten. Tiger Lou´s nya skiva. Hurra för den!!!! Sahara hotnights oxå.

Too old. Too big. Too too train. Eller tjoo rjoo train men ändå, ni gettar tha picture eller hur? Jag vill ju tro att jag har ovanligt intellilililigenta läsare eftersom bloggen håller en såpass hög intelektuell standard menar jag. Inte vilken medelsvensson som helst som skulle kunna läsa dessa min djupsinniga skrifter och kunna vrida sitt sinne och sin själ runt dem. Man märker det mest på den oklanderliga stavningen på det allra svåraste orden men även i hur lätt jag använder det svenska språket, hur jag liksom smeker fram mening på mening som om Ordet var en lyra och jag dess Mästare. Hitta serietidningsreferensen och ni får ett pris. Men det jag vill ha sagt är väl helt enkelt att jag rockar. Trots att jag varken är en imperator (tror det är få som har varit det de senaste 1600 åren) eller en ordsmed. Bara en glad gosse som ventilerar sig. Ni vet hur valar andas va? Så är jag. Fast kanske inte riktigt lika svulstig och krillälskande. Nog för att jag gärna lassar i mig ett par kilo när andan faller på men det är mest till fest och när det vankas vardagslyx. Tänk att mellanrum och pauser kan spela så stor roll. Det är ingenting men utan dem så blir allt obegripligt. Streck blir till vackra fraser som berör ens innersta väsen, ljudvågor framkallar tårar och man kan se djupt inne i sig själv at det glöder. Stans vackraste flicka finns här. Oändligt konserverad och höljd i dimma. Man kan skära den som om den vore pudding, fast en celldelande sådan då såklart, och smaka en bit. Det är en sötma som Ni aldrig förr har smakat och aldrig igen kommer att få smaka. Har man en gång tagit sin bit är den förlorad. Lite som med Brunnen ni vet. Den där som ligger vid eken. Kan tyckas vara märkligt att förlägga en brunn så nära ett törstande träd men de som en gång grävde, de gjorde det för att det inte fanns några alternativ. Rötter som stadigt står i marken ger aldrig upp. Dem av er som någon gång fällt en ek vet hur det är. Ni har smakat på evigheten, eller iallafall det som är närmast. En sten låg vid brunnen en gång. Jag vet inte vem som kastade bort den men jag har mina misstankar om at det var jag. Jag är bra på det där. Kasta macka har aldrig varit något som jag varit bra på, men att kasta bort otymliga stenar, det tillhör mitt expertområde. Det var lite syd såhär iefterhand kanske, om det nu var jag som kastade bort den, för den hade passat så bra i torpargrunden jag anlägger nu. Jag ser mig om ibland och upptäcker att vi är så fruktansvärt ensamma här på jorden. Att vi är så fruktansvärt tanklösa. Att den där ilskan jag har i mig inte leder någon vart. Den är lika missriktad som flörtförsök på en gaybar. Där trodde jag det var Björn en gång men det var en amerikan istället. Inte för att det gjorde något, det var skoj ändå, men nog hade det varit extra trivsamt om det hade varit Björn får jag nog säga. Du tassade runt på mitt golv, du tog kort på oss. Nu vilar du tryggt i armlös famn och jag söker en väg ut. Andra har vilat i armlösa famnar och också det har varit lika bra för jag har inte kunnat räcka ända fram. Mitt misslyckande. Inte för att jag slår mig själv med den hammaren längre, jag beslutade mig för att sluta med det då det gav mig huvudvärk, men svedan och klådan sitter ibland i likt en fantomsmärta. Är kanske just det som saknaden är, en fantomsmärta. Man har ont i något som amputerades bort. Kallbrand är inget man leker med fast beslutet att kapa är svårt. Ingen bra bild, lätt och pretentiös, men fuck it inatt.
 Det där är en annan sak man kan fundera på. Sexet. Knullandet. Älskogen. Älskandet. Påsättandet. Pippandet. Man ägnar timmar på det och fortfarande så är man tom som en ballong. en såpbubbla som sakta svävar över en äng. Jag vill landa nångång. I en famn med armar som räcker runt. Där mina korta armar räcker till. Där jag är mig och Du är Du. Det flyter som ett vatten och det ena avlöser det andra. Inte för att det behövs för världsfreden, men för att det rinner så bra just nu. Jag vet inte vad jag tänkte för en stund sen men jag vet att det var första gången jag var riktigt sann mot mig själv i en sådan situation. Borta var de masker och barriärer som håller mig tillbaka. Rent och naket var det jag. Frustande energi, hårda händer mot kall hud. Längtan tillbaka försann och blev till dag och sedan vet jag inte om det återvände. Jag tittar ju gärna i backspegeln och fruktar för det som har varit. Orädd framåt javisst men ack så feg bakåt. Med nya friska tag var jag beredd att slå knogarna blodiga, återigen redo att spräcka skallen mot den satans väggen. Jag blir ibland en smula rädd för vad jag är kapabel till men smatidigt så vilar jag tryggt i skenet av ljus. Jag slutade just nu att vara rädd igen. Jag oroar mig fortfarande för dig och dig men jag vet att ni kan om ni bara vill. Kan jag så bör det inte finnas några hinder för er. Jag tror ni vet om min omsorg fast jag skall bli bättre på att sätta ord på den. För jag älskar er. Mina musketörer.  Jag vill hela tiden komma tillbaka till 2 centrala teman här. Eller 3 kanske är mer rätt. Dom är så intimt förknippade med varandra och dom snärjer in andra ting i sig så att allt landas och blir som en, ja just det ni gissar alldeles rätt, en pudding. Kanske kan man beskriva livet som en pudding.

Jag är inte nästan som Jesus. Jag är inte James Dean. Jag är inte en Gröna Gatans man. Men jag är mig själv iallafall. Det är en vinst som jag är lycklig över. Du passar in här. Det som inte passar inte skall utvärderas.

Jag ville linda in det och låta dig söka efter det men jag orkar inte. Fast jag tror jag gjorde det halvt undermedvetet märker jag när jag läser denna massan med text. Men jag kan också vara uppriktig, för när saker är viktiga så skall man inte alltid linda in dem. Karin. Räcker med namnet så vet du. Jag skall göra en ansträngning nästa gång.

Jag vet inte varför men den tog mig rakt i hjärtat. Jag tänkte på min familj och mina vänner hela tiden. Det brände nästan i mig. Jag kunde inte prata sen. Typ. Jag blev en liten meteorit. Jag borde vetat vart jag var på väg. Kanske puttade filmen mig över kanten? Jag vet inte men den tog djupt. Man pioriterar om sitt liv ibland. Och det gör väl jag nu. Dags att ta tag i sig.. Igen. Sen blir det säkert igen. Längtan är stark men viljan är svag just nu. En gammal älskarinna har gjort sitt intåg i mitt liv. Den ensamma älskarinnan är nu en del av mig igen. Den vackraste och mest poetiska. Man kan se skogen just nu tror jag. Hemma. När jag sitter där så är jag trygg. Fortfarande har pojken i mig inte dött. Han är så lugn nu däremot. Handen som aldrig släpper, rösten som aldrig riktigt tystnar. Jag har inte läst på ett tag. Kanske skulle man sätta sig ner med boken å se vad som händer. Jag ser inte vart jag är på väg just nu. Jag vandrar på de där näckrosbladen igen ju. Så nytt men ändå bekant. Glädjen i mig är en stilla glöd och en förhoppningsfull sådan. Jag älskar dessa äventyren, jag älskar nederlaget. Jag älsar att få ge upp när jag inte har några val kvar. Alltid banka huvudet mot väggen, alltid slå händerna blodiga mot Dig. Man är så komplicerad som människa att det är så lätt att gömma sig bakom leden. Det vill jag inte göra. Är det därför kamplusten finns där? Leden skrämmer mig samtidigt som de lockar mig. Längtan att få glida in i tillhörigheten slåss emot individualisten. Längtan efter at gå alla tänkbara stigar där ingen annan gått förut är i mig. Jag tror min väg finns där. Bland höga tallar och grova granar. Med fötterna i mossa och kala klippor. Min älskade Skog, mitt hem och min borg. Och som alltid, Handen som aldrig släpper, Rösten som aldrig riktigt tystnar.

 
En arg period också i allt detta. Inte bra. Hanterbart, men inte särskilt önskvärt.


Ryggskott. Underbar musik. Smärtstillande. Sövande. Bibel. Sömn.

Detta är inget klassrum. Detta är ingen kallt sal, badandes i ett vitt lysrörsljus. Du hittar ingen trappa här. Du finner inte den tryggheten du trodde du hade härinne. Här är du alldeles själv. Men det är okej ändå kommer du inse med tiden. Man lär sig gråzonerna och vilka utrymmen som man ej bör beträda. Man kan ju, såhär i efterhand, tycka att de som byggde Detta kunde satt upp skyltar på de områden och rum som obehöriga ej äga tillträde till. Kanske, kan man fundera, ingick det i den pedagogiska planen de hade. Att man skall utveckla ett sjunde sinne för den sortens ting. Eller så kanske de ville att man skulle sitta still å sköta sig själv och hålla käften. Inte springa omkring utan sitta i sitt givna hörn. Nå, nu är inte jag den som sitter snällt still i givna hörn och har heller aldrig haft någa problem med att stå utanför givna normer och regler. Redan som liten hade jag problem när Husmor gläfste sina ordrar så kunde jag känna hur mina små händer knöt sig och hur det sög till i magen: "Inatt skall jag elda upp Fars byrå" kommer jag ihåg att jag tänkte en gång. Så blev det också. Fars byrå, med alla strumpor, undertröjor och långkalsonger, förvandlades till en askhög i klädkammaren. Nog sveddes väggarna en del också och om inte David hade vaknat hade kanske hela Huset brunnit upp. I mina ögon anser jag att de bägge vuxna var uppjagade i övermått. Vaddå, huset stod ju kvar ellere hur? Så när Far den natten spände ögonen i mig kunde jag se mitt Öde där i hans svarta pupiller. Jag reste nästa dag redan.


Att leva sitt liv i en resväska har sina fördelar. Man blir en rastlös själ om man inte redan är det. Vi som har varit det sedan späd ålder, tjae, vi tuffar på i samma lunk ändå. Inte så mycket som ändras. Men ändå å har hela min värld frändrats. Det är så mycket som är så annorlunda om man jämför denna dagen mot dess syster året innan. Men nu som då så är jag mig själv iaf. Och någonstans därinne ryter det ett litet uppror fortfarande. Men till skillnad så är jag hemma numera. Min lilla värld jag byggde är ju inte kvar. Den där resten av die mauer finns inte längre. Men samtidigt så växte den in i själen i sommras så folk kommer inte så långt in längre. Var man inne då så är man inne nu. Förutom den givna då såklart. Men om man skall in har jag märkt att även om jag är oförändrat oprivat av mig så kommer folk inte lika långt in omedelbart. Det skrämmer mig lite faktiskt. Jag har alltid varit stolt över de fakta att jag alltid lyckats vara naiv och faktiskt tro på människor. Men tillslut så bränner man kanske ut den lågan. Och jag har ju alltid varit duktig på att fyll apå med bränsle om jag sett att det lugnat sig... Ack ve, jag arma sate. Mig är det minsann synd om.. Eller inte!! *nynnar på ledmotivet till Ika i rutan och pillar mig i navelen*


Bus? Det är både ett ställe som man uppenbarligen inte får missa och nått man kan ställa till med...

Om du behöver så finns jag här. Du vet att jag bär där om livet är svårt. Att min hand kan hålla din om livet skräms. Att det finns rum i min famn för dig. Att du vilar i mitt hjärta. Alltid. Jag har ett minne av dig högt upp. En bra dag, kanske den dagen då våran framtid tillsammans avgjordes rentav. Vem vet förutom Gud? Jag är tacksam för den där dagen. Liksom jag är tacksam för den kvällen när en annan stod utanför min dörr. Stridsberedskap och rädsla blev till lättnad, skam och kärlek. Jag har vandrat upp och ner framför många hus i mina dagar. Jag har gått vägar som numera är mig främmande. Men jag har gjort det. Ingen kommer kunna ta det ifrån mig. Ingen kommer ta nätter utan sömn utanför ett hus. Ingen kommer ta en sommar på ett berg. Ingen kommer kunna ta ifrån mig den sovande flickan på mitt bröst. Jag undrar om ens hälften av min historia är ihågkommen av någon annan än jag själv. Det gör inte något av det mindre verkligt för mig.


Ett monument restes över den fallne soldaten i staden. Med kall och hård blick skulle den döde nu för alltid blicka ut över sluttningen med sina små utspridda hus. Aldrig skulle hans blick vika från havet som obarmhärtigt piskade klipporna utanför den lilla hamnen. Men det var något med det stora monumentet som inte stämde. Ingen kunde sätta fingret på vad det var riktigt. Men när man såg direkt på det så gled ögonen nästan förbi. Man fick koncentrera sig och nästan kämpa för att hålla kvar blicken. Så tillslut slutade folk att se på avbilden av den fallne. Hans minne föll i glömska, trots de utfästelser som högt uppsatta personer hade gjort om att minnet alltid skulle bevaras. Men som så ofta så är löften tunna och sköra som torkat blomster och monumentet, som en gång varit den lilla stadens stolthet, glömdes bort och vansköttes. Så en natt hördes ett dån och ett skrammel från stadens centrum. Av någon anledning, som inte en enda i staden kunde komma ihåg efteråt, så var det ingen som fick för sig att gå ut och se vad som orsakat allt detta buller.
Så när gryningen kom och folk vaknade till liv så var alla omedvetna om vad som väntade dem. Stadens slaktarlärling var den som såg det först.


Små människor finns det gott om. Tänk om man kunde lägga alla i en plastpåse å blåsa upp den å sedan smälla den å se dem regna överallt.. Annars kunde man blåsa in dem i såpbubblor å se dem fara iväg med skräckfyllda pytteögon. Det hade varit skoj. Eller så kunde man göra muffins av brännnässlor å sedan servera dem med aprikossås och övermogna vinbär till pensionärer. Man äter karborreband så man storknar å sen skiter man å då låter det Ritsch!!!


Den bilden jag ser framför mina ögon nu vet jag inte om någon annan sett. Den kommer någonstans ifrån men jag kan ej minnas från var. Men jag vet att den betyder någonting för mig. Men inte heller det kan jag komma ihåg.