skrymt

Detta är inget klassrum. Detta är ingen kallt sal, badandes i ett vitt lysrörsljus. Du hittar ingen trappa här. Du finner inte den tryggheten du trodde du hade härinne. Här är du alldeles själv. Men det är okej ändå kommer du inse med tiden. Man lär sig gråzonerna och vilka utrymmen som man ej bör beträda. Man kan ju, såhär i efterhand, tycka att de som byggde Detta kunde satt upp skyltar på de områden och rum som obehöriga ej äga tillträde till. Kanske, kan man fundera, ingick det i den pedagogiska planen de hade. Att man skall utveckla ett sjunde sinne för den sortens ting. Eller så kanske de ville att man skulle sitta still å sköta sig själv och hålla käften. Inte springa omkring utan sitta i sitt givna hörn. Nå, nu är inte jag den som sitter snällt still i givna hörn och har heller aldrig haft någa problem med att stå utanför givna normer och regler. Redan som liten hade jag problem när Husmor gläfste sina ordrar så kunde jag känna hur mina små händer knöt sig och hur det sög till i magen: "Inatt skall jag elda upp Fars byrå" kommer jag ihåg att jag tänkte en gång. Så blev det också. Fars byrå, med alla strumpor, undertröjor och långkalsonger, förvandlades till en askhög i klädkammaren. Nog sveddes väggarna en del också och om inte David hade vaknat hade kanske hela Huset brunnit upp. I mina ögon anser jag att de bägge vuxna var uppjagade i övermått. Vaddå, huset stod ju kvar ellere hur? Så när Far den natten spände ögonen i mig kunde jag se mitt Öde där i hans svarta pupiller. Jag reste nästa dag redan.


Att leva sitt liv i en resväska har sina fördelar. Man blir en rastlös själ om man inte redan är det. Vi som har varit det sedan späd ålder, tjae, vi tuffar på i samma lunk ändå. Inte så mycket som ändras. Men ändå å har hela min värld frändrats. Det är så mycket som är så annorlunda om man jämför denna dagen mot dess syster året innan. Men nu som då så är jag mig själv iaf. Och någonstans därinne ryter det ett litet uppror fortfarande. Men till skillnad så är jag hemma numera. Min lilla värld jag byggde är ju inte kvar. Den där resten av die mauer finns inte längre. Men samtidigt så växte den in i själen i sommras så folk kommer inte så långt in längre. Var man inne då så är man inne nu. Förutom den givna då såklart. Men om man skall in har jag märkt att även om jag är oförändrat oprivat av mig så kommer folk inte lika långt in omedelbart. Det skrämmer mig lite faktiskt. Jag har alltid varit stolt över de fakta att jag alltid lyckats vara naiv och faktiskt tro på människor. Men tillslut så bränner man kanske ut den lågan. Och jag har ju alltid varit duktig på att fyll apå med bränsle om jag sett att det lugnat sig... Ack ve, jag arma sate. Mig är det minsann synd om.. Eller inte!! *nynnar på ledmotivet till Ika i rutan och pillar mig i navelen*


Bus? Det är både ett ställe som man uppenbarligen inte får missa och nått man kan ställa till med...