skrymt

Just nu lyssnar mina grannar, osäker på vilka av dem men förmodligen inte mina arabiska grannar om jag får vara fördomsfull vilket man inte får men det skiter jag i just nu, på sådan där slö 20tals musik man hör i gamla filmer. Slö jazz med knepiga röster och trumpeter som låter sådär speciellt. Jädrar va lyhört det är här. Värt att tänka på de dagar man har besök...  Jag försvarar mig mot det, inte för att jag har nått emot musiken i sig men, med att slänga på Dance of the Manatee med Fair to Midland. Var ett tag sedan jag lyssnade på dem. Dom är ju trevliga. Så, en update då. Just nu är jag satt i beredskap för att åka till Tyskland på jobb. Har varit det sen i tisdags men fick besked idag om att det inte var så. Sedan, blott en timme senare, så kommer det nya besked att jag är fortfarande i beredskap. Så här sitter jag nu. Missar konserten med Älvan. Det är ju lite tråkigt får jag säga. Hade sett framemot både musiken och sällskapet. Men det får gå för denna gången. Med största sannolikhet så missar jag Metallica nästa vecka med. Och förmodligen så blir det ingen Thåströmspelning för min del. Jag som aldrig skulle missa en enda spelning till jag verkligen ville se. Tur att jag är så principfast. Jag är ju medveten om denna aspekten av mitt jobb och tycker på ett sätt om den men det är lite tråkigt. Tanken på att missa så mycket och kanske mista kontakten med vänner jag älskar skrämmer mig en massa. Jag tror inte det händer för jag har fruktulöst bra vänner så men ändå. Jobbet är iallafall inte värt att mista dem för så blir det riktigt illa så får vi se över situationen. Vad har jag då att se framemot? Arvika kanske? Får försöka med semester då men just då händer det mycket intressant på jobbet så vi får se. Sen krockar det ju med Roskilde och det svider ju som ett papercut.. Men vi får se. Man känner sig rätt mycket action sådär när man är i beredskap o skall kunna åka ut närsomhelst å se till att en av våra länkar till Europa fungerar. På havet oxå. Macholassen i mig jublar och tar på sig själv i ren glädje. Men musiken.. Shit, va jobbigt. Ja jösses.

När jag hör den låten så finns det ett enda minne som kommer upp. Forna dagars storhet ropar med hesa röster och tårar i ögonen. Har du någonsin sett en staty se så verkligen ut att du viljat gråta? På askan av skogen byggde jag ett hus utav sten. Högt uppe svävade Närvaron med ögon som aldrig sover. Jag tror att Medusa grät sig till sömns och Hufsa bara ville känna värmen av någons totala närvaro. Tillsammans är man mindre ensam är en bok tror jag men jag tror att de flesta av mina varelser och fantasifoster skulle hålla med om det. Jag tror att Svart skulle haft något att säga om den saken men han skall alltid utmärka sig och vara lite udda. Kanske därför jag har favoriserat honom så. Jag såg en gång honom och Amelia tillsammans. Det var så konstigt att se. Den vanligtvis så vaksamma blicken vilade och händerna verkade nästan avslappnade. Lotta och Sture däremot, som alltid vandrat tillsammans, dom verkar nästan blasé numera. Tidens tand gnager hårt på just dem verkar det som. Min text börjar alltid sådär, den bildar en väg fram till det jag vill säga. Jag tror att sanningen brukar vila i mitten av allt. Så när jag bryter av allt svammlande så tror jag att jag nått ditt jag ville. Som en massage. Man måste bearbeta musklerna för att komma åt ordentligt. Jag sträcker mig bara lite i början för att sedan kunna gå vidare. Namnen är oftast utan betydelse. Svart t.ex. Delvis är ju namnet påkommet för att sätta fingret på det men det ligger mycket mer bakom. Samtidigt som det är så slumpmässigt att jag tror änglarna gråter. Jag läser förresten det där kapitlet ibland. Jag är så nöjd med mig själv då. För jag är ju ett fan av mig själv. Hade jag gjort musik skulle jag lyssnat på den för den hade ju varit det bästa jag hört. Så är det väl? Nu kommer ett stycke av svammel där sanningen kommer gömma sig men ändå finas där för vaksamma ögon.
 Blondiner. Ja, man kan snart se dem överallt. Jag har sett några stycken i mitt liv men oftast så har dom försvunnit bakom andra färger. Oj, det stoppade visst. Jag hade en tanke men jag hittade inte riktigt dit. Då är det sällan någon mening med att försöka. Jag är inte som Nästan Gud, saknar den disciplinen. Inte för att jag skulle jämföra det jag skriver med det han skriver men ändå. Jag är mer som mannen på busshållplatsen på väg till Roskilde som förklarade för mig och flickan jag älskade att man skall röka marijuana för det släpper lös kreativiteten. Inte för att jag röker det men på nått sätt så tror jag att vi var lika. Jag funderar ibland på alla männsikor man mött och sedan aldrig sett igen. Människor man verkligen mött liksom, i ordet sannaste betydelse. Det finns ett fåtal.

Jag stoppar där tror jag. Jag känner mig som Ingemar Bergman ibland med mina demoner. Det är lite kul.

Tips idag förresten. Tiger Lou´s nya skiva. Hurra för den!!!! Sahara hotnights oxå.