Kapitel 33: Give me the blue sky said the Angel.. (As empires fall, so will You)
Om du behöver så finns jag här. Du vet att jag bär där om livet är svårt. Att min hand kan hålla din om livet skräms. Att det finns rum i min famn för dig. Att du vilar i mitt hjärta. Alltid. Jag har ett minne av dig högt upp. En bra dag, kanske den dagen då våran framtid tillsammans avgjordes rentav. Vem vet förutom Gud? Jag är tacksam för den där dagen. Liksom jag är tacksam för den kvällen när en annan stod utanför min dörr. Stridsberedskap och rädsla blev till lättnad, skam och kärlek. Jag har vandrat upp och ner framför många hus i mina dagar. Jag har gått vägar som numera är mig främmande. Men jag har gjort det. Ingen kommer kunna ta det ifrån mig. Ingen kommer ta nätter utan sömn utanför ett hus. Ingen kommer ta en sommar på ett berg. Ingen kommer kunna ta ifrån mig den sovande flickan på mitt bröst. Jag undrar om ens hälften av min historia är ihågkommen av någon annan än jag själv. Det gör inte något av det mindre verkligt för mig.
Ett monument restes över den fallne soldaten i staden. Med kall och hård blick skulle den döde nu för alltid blicka ut över sluttningen med sina små utspridda hus. Aldrig skulle hans blick vika från havet som obarmhärtigt piskade klipporna utanför den lilla hamnen. Men det var något med det stora monumentet som inte stämde. Ingen kunde sätta fingret på vad det var riktigt. Men när man såg direkt på det så gled ögonen nästan förbi. Man fick koncentrera sig och nästan kämpa för att hålla kvar blicken. Så tillslut slutade folk att se på avbilden av den fallne. Hans minne föll i glömska, trots de utfästelser som högt uppsatta personer hade gjort om att minnet alltid skulle bevaras. Men som så ofta så är löften tunna och sköra som torkat blomster och monumentet, som en gång varit den lilla stadens stolthet, glömdes bort och vansköttes. Så en natt hördes ett dån och ett skrammel från stadens centrum. Av någon anledning, som inte en enda i staden kunde komma ihåg efteråt, så var det ingen som fick för sig att gå ut och se vad som orsakat allt detta buller.
Så när gryningen kom och folk vaknade till liv så var alla omedvetna om vad som väntade dem. Stadens slaktarlärling var den som såg det först.
Små människor finns det gott om. Tänk om man kunde lägga alla i en plastpåse å blåsa upp den å sedan smälla den å se dem regna överallt.. Annars kunde man blåsa in dem i såpbubblor å se dem fara iväg med skräckfyllda pytteögon. Det hade varit skoj. Eller så kunde man göra muffins av brännnässlor å sedan servera dem med aprikossås och övermogna vinbär till pensionärer. Man äter karborreband så man storknar å sen skiter man å då låter det Ritsch!!!
Den bilden jag ser framför mina ögon nu vet jag inte om någon annan sett. Den kommer någonstans ifrån men jag kan ej minnas från var. Men jag vet att den betyder någonting för mig. Men inte heller det kan jag komma ihåg.
Ett monument restes över den fallne soldaten i staden. Med kall och hård blick skulle den döde nu för alltid blicka ut över sluttningen med sina små utspridda hus. Aldrig skulle hans blick vika från havet som obarmhärtigt piskade klipporna utanför den lilla hamnen. Men det var något med det stora monumentet som inte stämde. Ingen kunde sätta fingret på vad det var riktigt. Men när man såg direkt på det så gled ögonen nästan förbi. Man fick koncentrera sig och nästan kämpa för att hålla kvar blicken. Så tillslut slutade folk att se på avbilden av den fallne. Hans minne föll i glömska, trots de utfästelser som högt uppsatta personer hade gjort om att minnet alltid skulle bevaras. Men som så ofta så är löften tunna och sköra som torkat blomster och monumentet, som en gång varit den lilla stadens stolthet, glömdes bort och vansköttes. Så en natt hördes ett dån och ett skrammel från stadens centrum. Av någon anledning, som inte en enda i staden kunde komma ihåg efteråt, så var det ingen som fick för sig att gå ut och se vad som orsakat allt detta buller.
Så när gryningen kom och folk vaknade till liv så var alla omedvetna om vad som väntade dem. Stadens slaktarlärling var den som såg det först.
Små människor finns det gott om. Tänk om man kunde lägga alla i en plastpåse å blåsa upp den å sedan smälla den å se dem regna överallt.. Annars kunde man blåsa in dem i såpbubblor å se dem fara iväg med skräckfyllda pytteögon. Det hade varit skoj. Eller så kunde man göra muffins av brännnässlor å sedan servera dem med aprikossås och övermogna vinbär till pensionärer. Man äter karborreband så man storknar å sen skiter man å då låter det Ritsch!!!
Den bilden jag ser framför mina ögon nu vet jag inte om någon annan sett. Den kommer någonstans ifrån men jag kan ej minnas från var. Men jag vet att den betyder någonting för mig. Men inte heller det kan jag komma ihåg.
Kommentarer
Trackback
