skrymt

Too old. Too big. Too too train. Eller tjoo rjoo train men ändå, ni gettar tha picture eller hur? Jag vill ju tro att jag har ovanligt intellilililigenta läsare eftersom bloggen håller en såpass hög intelektuell standard menar jag. Inte vilken medelsvensson som helst som skulle kunna läsa dessa min djupsinniga skrifter och kunna vrida sitt sinne och sin själ runt dem. Man märker det mest på den oklanderliga stavningen på det allra svåraste orden men även i hur lätt jag använder det svenska språket, hur jag liksom smeker fram mening på mening som om Ordet var en lyra och jag dess Mästare. Hitta serietidningsreferensen och ni får ett pris. Men det jag vill ha sagt är väl helt enkelt att jag rockar. Trots att jag varken är en imperator (tror det är få som har varit det de senaste 1600 åren) eller en ordsmed. Bara en glad gosse som ventilerar sig. Ni vet hur valar andas va? Så är jag. Fast kanske inte riktigt lika svulstig och krillälskande. Nog för att jag gärna lassar i mig ett par kilo när andan faller på men det är mest till fest och när det vankas vardagslyx. Tänk att mellanrum och pauser kan spela så stor roll. Det är ingenting men utan dem så blir allt obegripligt. Streck blir till vackra fraser som berör ens innersta väsen, ljudvågor framkallar tårar och man kan se djupt inne i sig själv at det glöder. Stans vackraste flicka finns här. Oändligt konserverad och höljd i dimma. Man kan skära den som om den vore pudding, fast en celldelande sådan då såklart, och smaka en bit. Det är en sötma som Ni aldrig förr har smakat och aldrig igen kommer att få smaka. Har man en gång tagit sin bit är den förlorad. Lite som med Brunnen ni vet. Den där som ligger vid eken. Kan tyckas vara märkligt att förlägga en brunn så nära ett törstande träd men de som en gång grävde, de gjorde det för att det inte fanns några alternativ. Rötter som stadigt står i marken ger aldrig upp. Dem av er som någon gång fällt en ek vet hur det är. Ni har smakat på evigheten, eller iallafall det som är närmast. En sten låg vid brunnen en gång. Jag vet inte vem som kastade bort den men jag har mina misstankar om at det var jag. Jag är bra på det där. Kasta macka har aldrig varit något som jag varit bra på, men att kasta bort otymliga stenar, det tillhör mitt expertområde. Det var lite syd såhär iefterhand kanske, om det nu var jag som kastade bort den, för den hade passat så bra i torpargrunden jag anlägger nu. Jag ser mig om ibland och upptäcker att vi är så fruktansvärt ensamma här på jorden. Att vi är så fruktansvärt tanklösa. Att den där ilskan jag har i mig inte leder någon vart. Den är lika missriktad som flörtförsök på en gaybar. Där trodde jag det var Björn en gång men det var en amerikan istället. Inte för att det gjorde något, det var skoj ändå, men nog hade det varit extra trivsamt om det hade varit Björn får jag nog säga. Du tassade runt på mitt golv, du tog kort på oss. Nu vilar du tryggt i armlös famn och jag söker en väg ut. Andra har vilat i armlösa famnar och också det har varit lika bra för jag har inte kunnat räcka ända fram. Mitt misslyckande. Inte för att jag slår mig själv med den hammaren längre, jag beslutade mig för att sluta med det då det gav mig huvudvärk, men svedan och klådan sitter ibland i likt en fantomsmärta. Är kanske just det som saknaden är, en fantomsmärta. Man har ont i något som amputerades bort. Kallbrand är inget man leker med fast beslutet att kapa är svårt. Ingen bra bild, lätt och pretentiös, men fuck it inatt.
 Det där är en annan sak man kan fundera på. Sexet. Knullandet. Älskogen. Älskandet. Påsättandet. Pippandet. Man ägnar timmar på det och fortfarande så är man tom som en ballong. en såpbubbla som sakta svävar över en äng. Jag vill landa nångång. I en famn med armar som räcker runt. Där mina korta armar räcker till. Där jag är mig och Du är Du. Det flyter som ett vatten och det ena avlöser det andra. Inte för att det behövs för världsfreden, men för att det rinner så bra just nu. Jag vet inte vad jag tänkte för en stund sen men jag vet att det var första gången jag var riktigt sann mot mig själv i en sådan situation. Borta var de masker och barriärer som håller mig tillbaka. Rent och naket var det jag. Frustande energi, hårda händer mot kall hud. Längtan tillbaka försann och blev till dag och sedan vet jag inte om det återvände. Jag tittar ju gärna i backspegeln och fruktar för det som har varit. Orädd framåt javisst men ack så feg bakåt. Med nya friska tag var jag beredd att slå knogarna blodiga, återigen redo att spräcka skallen mot den satans väggen. Jag blir ibland en smula rädd för vad jag är kapabel till men smatidigt så vilar jag tryggt i skenet av ljus. Jag slutade just nu att vara rädd igen. Jag oroar mig fortfarande för dig och dig men jag vet att ni kan om ni bara vill. Kan jag så bör det inte finnas några hinder för er. Jag tror ni vet om min omsorg fast jag skall bli bättre på att sätta ord på den. För jag älskar er. Mina musketörer.  Jag vill hela tiden komma tillbaka till 2 centrala teman här. Eller 3 kanske är mer rätt. Dom är så intimt förknippade med varandra och dom snärjer in andra ting i sig så att allt landas och blir som en, ja just det ni gissar alldeles rätt, en pudding. Kanske kan man beskriva livet som en pudding.

Jag är inte nästan som Jesus. Jag är inte James Dean. Jag är inte en Gröna Gatans man. Men jag är mig själv iallafall. Det är en vinst som jag är lycklig över. Du passar in här. Det som inte passar inte skall utvärderas.

Jag ville linda in det och låta dig söka efter det men jag orkar inte. Fast jag tror jag gjorde det halvt undermedvetet märker jag när jag läser denna massan med text. Men jag kan också vara uppriktig, för när saker är viktiga så skall man inte alltid linda in dem. Karin. Räcker med namnet så vet du. Jag skall göra en ansträngning nästa gång.