skrymt

Jag vet inte varför men den tog mig rakt i hjärtat. Jag tänkte på min familj och mina vänner hela tiden. Det brände nästan i mig. Jag kunde inte prata sen. Typ. Jag blev en liten meteorit. Jag borde vetat vart jag var på väg. Kanske puttade filmen mig över kanten? Jag vet inte men den tog djupt. Man pioriterar om sitt liv ibland. Och det gör väl jag nu. Dags att ta tag i sig.. Igen. Sen blir det säkert igen. Längtan är stark men viljan är svag just nu. En gammal älskarinna har gjort sitt intåg i mitt liv. Den ensamma älskarinnan är nu en del av mig igen. Den vackraste och mest poetiska. Man kan se skogen just nu tror jag. Hemma. När jag sitter där så är jag trygg. Fortfarande har pojken i mig inte dött. Han är så lugn nu däremot. Handen som aldrig släpper, rösten som aldrig riktigt tystnar. Jag har inte läst på ett tag. Kanske skulle man sätta sig ner med boken å se vad som händer. Jag ser inte vart jag är på väg just nu. Jag vandrar på de där näckrosbladen igen ju. Så nytt men ändå bekant. Glädjen i mig är en stilla glöd och en förhoppningsfull sådan. Jag älskar dessa äventyren, jag älskar nederlaget. Jag älsar att få ge upp när jag inte har några val kvar. Alltid banka huvudet mot väggen, alltid slå händerna blodiga mot Dig. Man är så komplicerad som människa att det är så lätt att gömma sig bakom leden. Det vill jag inte göra. Är det därför kamplusten finns där? Leden skrämmer mig samtidigt som de lockar mig. Längtan att få glida in i tillhörigheten slåss emot individualisten. Längtan efter at gå alla tänkbara stigar där ingen annan gått förut är i mig. Jag tror min väg finns där. Bland höga tallar och grova granar. Med fötterna i mossa och kala klippor. Min älskade Skog, mitt hem och min borg. Och som alltid, Handen som aldrig släpper, Rösten som aldrig riktigt tystnar.

 
En arg period också i allt detta. Inte bra. Hanterbart, men inte särskilt önskvärt.


Ryggskott. Underbar musik. Smärtstillande. Sövande. Bibel. Sömn.