Kapitel 5: Du gör ditt bästa och det duger inte.
Här höll det på att bli en snuskig anekdot men jag undvek detta väldigt smidigt tycker jag. Jag funderar på varför sådant där dyker upp och nästan kommer med. Kanske ett behov av att chockera min samtid? Kanske en mental säkerhetsventil som lättar på trycket när det blir för stort? Kanske ett tecken på att man borde bli en bättre man och sluta förakta 90 % av det motsatta könet? Jag blev trots allt lite väl arg senast och sjönk ner igen på en nivå jag inte trodde fanns. Jaja, hej jag heter Mathias och jag överanalyserar och överreagerar på minsta lilla skitsak. För kanske så var det bara det det var, en skitsak som jag blåste upp. En uppenbar dead end som jag ville klara av. Man vet aldrig, det är ju det som gör det spännande.
Jag tror att jag skall bli en segelbåt när jag blir stor. Ja, så får det bli.
Kapitel 4: Sagan om den rika ankungen
Jag lider av abstinens just nu. Jag försöker mig på ett uppehåll med snuset. Och det går än så länge. Iofs så har det bara gått drygt 12 timmar sen jag tog en senast eller något men ändå. Nu tänker säkert folk som känner mig att: Jaha nu skall han försöka sluta igen. Men nej, så är icke fallet. Jag har gett upp tanken på att sluta snusa helt och hållet. Däremot så finns det ju möjligheter att ta en sådär 2-3 månaders paus från detta omåttliga begär. Märkligt hur en, i mitt fall iaf, liten påse med lite svart bös i kan styra så mycket. Vilken otrolig vana det finns i mig att ta en snus efter mat eller vid vissa andra givna tillfällen. För att intre tala om saknaden man känner när det inte ligger en rund dosa i ens bakficka. Man går konstant och tror att man har glömt något och det är något viktigt, ständigt saknas någonting. Som sagt, snus är makt i en liten burk.
Jag har alltid älskat uttrycket: Där vi går kan andra icke följa. Förmodligen för att det särskiljer mig från den ordinarie massan, den bleka allmänheten.Jag ser mig inte som förmer än min granne, jag känner mig inte som en utstött, jag vill inte vara en paria. Jag ser mig bara som annorlunda. Jag vill ju tro att alla människor besitter den styrkan och kraften det tar att gå där ingen annan kan gå. Att gå vägar som ingen annan ens har tänkt på. Människor missar så mycket när de slutar vara individer utan uppgår helt i någon slags kollektiv enhet av vuxna. Eller i många fall, ungdomar som aldrig blir en egen person för att de lägger all sin energi på att anpassa sig efter en grupp. Knulla det om jag får lov att direktöversätta mitt favorituttryck i det engelska språket. För i djävulen, om du vill dansa så dansa. Om du vill klä av dig naken och klättra upp på en fontän och nynna ledmotivet till Benny Hill samtidigt som du gör helikopter så gör det. Dock kan man ju alltid försöka undvika göra sådant om det är barn eller ordningsmakt i närheten.
Jag vet inte riktigt hur det här skall sluta, det här skrivandetr alltså. Jag har ingen riktigt kontroll över det, ingen riktining och inget mål. Möjligtvis skulle målet och riktningen vara revolution då. En fredlig sådan kanske. Inget övervåld iaf. Fast vi skulle alla vara nakna när vi stormar riksdagshuset. Till tonerna av Valkyria stormar 1 miljon nakna svenska män och kvinnor igenom stockholms gator, skrikandes och skrattandes. På vägen skulle folk stå och se på. Några skulle slänga sina kläder och ansluta till våran revolution. Ljudet av våra skrikande och skrattande röster skulle öka. Över staden skulle det mycket vackra ljudet av tusentals penisar som daskar mot lår höras som ett mäktigt surrande. Bröst skulle gunga i rörelse, fria och vackra. Vänner av ordning skulle bedrövat sucka och klaga på omoralen och ringa polis. En polis som skulle vara chanslös mot vår nakna flod av svett, kärlek och människor.
Jag skall stå där på barrikaderna, naken som Gud skapade mig, och skrika. Jag skall aldrig sluta älska, jag skall aldrig glömma. Dom asen skall aldrig ta min glädje igen. Aldrig skall dom få ta min musik ifrån mig. Tillsammans med mina systrar och bröder skall vi stå där på balkongerna och vi skall banne mig återerövra mänskligheten igen. Bort med osund jävla ytlighet och elitism. Bort med falsk frihet, jämlikhet och broderskap. Bort med falsk klasskamp och upp till kamp. Vi vill ha riktig jämlikhet, inte en politiskt motiverad sådan. Vi vill inte ha erat förbannade sandlådegnäll. Vi bryr oss inte om era enfaldiga små politiska schismer och patetiska försök att verka på våran sida. Fan ta er rasism, erat jävla våld, er förbannade pengapolitik, er satans profithungrande djuriska omänsklighet. Revolt mina vänner. Revolt bröder och systrar. Sann revolt. Uppriktig revolt. Död åt systemet. Död åt falskheten. Död åt egoismen. Död åt omänskligheten. Kärlek och respekt ( haha och någon som vet hur man gör när ljuset är släckt.. Förlåt men jag tyckte att Melinda Wrede passade så bra in i mitt manifest.) Vårt dagliga bröd giv oss idag. Förlåtelse. Jämlikhet.
Fy i satan vad jag känner för att göra en banderoll, klä av mig mina kläder och åka till stockholm och bara invadera riksdagen. Satan vad jag nästan brinner. Är du med mig, du som läser? Skall vi göra något? Skall vi göra detta på allvar?
Egentligen är jag nog en moralist fast i den här syndiga kroppen som verkar tycka fri kärlek är svaret. Jag så ett program idag om testosteron. Mycket spännande.
Du hade passat här just nu, vet du om det? Istället för någon annan passa i min armhåla fast jag tror att det skulle varit du egentligen. Jag glömmer hemskt sällan fort.
Kapitel 3: En sjökaptens mardröm
Är det inte märkligt att folk inte förstår?
Kapitel 2
Jag tröttnade precis på att hålla på att skriva på det där viset. Låt oss bara säga att min helg har varit bra. Ja, så gör vi.
Jag dricker inte mig berusad ofta numera. Har väl kanske jag aldrig gjort iofs men ändå. Fast när jag gör det så brukar vi rensa rören, fullt blås. Sen är det lugnt. Hur gott som helst. För jag beöver rensa mina rör. Jag behöver vakna upp och fundera på var jag är. Jag behöver hitta ett par vilt främmande par trosor i min hand. Jag behöver ha träningsvärk i magen och armarna. Just nu behöver jag det. Tror jag. Det hjälper mot det som jag behöver hjälp emot. Som en början på smärtlindringen. Eller, behöver och behöver. Kansake inte riktigt rätt ord men låt oss bara säga att det hjälper. Ja, så säger vi.
När Emelies och Majas mor träder in på banan, då är allt annat borta. Då kommer det inte behövas något mer sedan. Grejjen är att jag undrar om jag redan har träffat henne. Hur fasen vet man det? Finns verkligen Den rätta? Jag tror ju kanske inte det. Men jag tror ju att deras mor är någonstans därute. Hoppas att jag inte missar henne för det vore ju onekligen tråkigt.
Nu: Sömn, skriva tid, titta på tv, lyssna på musik, vilka läser det här?, kolla kontot, australien?, hur skall jag orka med det där?, jädrar tvätten!
"We are the ones that wanna play, always wanna go but you never want to stay"
Kapitel 1, stycke 2
Fasen, nackdelen med att vara lätt berusad är att man så lätt tappar bort sin poäng. Man blir hur upprörd som helst och kan prata eller som i detta fallet skriva i timmar men så helt plötsligt så är poängen borta som en förälskelse. Nu skrev jag ju inte i timmar men ni förstår förhoppningsvis vad jag siktar på. Gör ni inte det, utbilda er era ärthjärnor. Ohh det där kittlade mig, att kalla folk ärthjärnor. Många år sedan man gjorde det allvarligt.
Jag ser här att min blogg håller på att förvandlas till ett fascistiskt maktinstrument där jag dikterar hur folk skall vara och vad dom skall lyssna på och vad dom skall läsa och sedan till sist, hur dom skall tänka. Så spännande, kommer FRA kika på mig nu, kommer SÄPO hålla mig under uppsikt? Isåfall, hej på er era förbannade små voyeurer, hur har ni det där ni sitter smårunkandes framför era datorskärmar, girigt slukandes privat information om människor, som ni kränker för övrigt, förgäves letandes efter information som skulle kunna stå er bi i er nit att försvara Riket? Ni kommer aldrig hitta det på det här sättet, det måste ni väl ändå förstå? Men nu måste jag återgå till ämnet, FRA och SÄPO och dess gemena kolleger får tas upp senare. Är jag fascist? Svar nej. Nog för att det kan verka så men jag är för alla männsikors frihet. Bara jag då får leva mitt liv och slippa erat.
Jag tror att jag skall avsluta här annars kommer detta utveckla sig till en roman, ett manifest och jag orkar inte hålla samman mina tankar för ett sådant i afton.
Jag är hel, det har jag sagt. Jag vet var jag har mig själv. Jag vet var jag har Gud. Och jag har sagt att du aldrig kommer in här, det gör ingen nästan. Men ändock så saknar jag dig ikväll. Det tycker jag inte om. Men det är ju sånt man kan leva med. Inatt kan jag det iaf. Tror att alkoholen tar fram det på ett sånt där fint sätt som alkohol tar fram saker som gör lite ont.
Kapitel 1
Saker jag tänker på: Och där blev det blankt. Innebär det att jag inte tänker på någonting? Nä naturligtvis inte. Dum är jag på många sätt men inte på det sättet. Men när jag sätter mig och skall skriva så står det alldeles still. Jag hade et inlägg nästan helt klart i mitt huvud men nu, så fort jag satte mig, så sa det swoosh och där var det borta. Mycket märkligt. Kanske skulle man gå runt och spela in sina tankar på telefonen hela tiden så att man inte glömmer dem. Då verkar man ju ruggigt seriös dessutom. Värt att fundera på.
Ohh just det, musik. Jag älskar ju som bekant musik. Eller, det kanske inte är en allmän kunskap sådär men jag utgår på något sätt ifrån att de som läser denna bloggen( om det nu är någon som gör det) är personer jag känner. Fast om du inte känner mig så hej hej. Undrar om jag bröt mot någon regel nu å sade hej till läsaren. Måste kollas upp. Jaja, åter till ämnet. Utan musik så är jag rätt säker på att jag skulle förtorka och dö. Jag tror nog att musiken är det som jag aldrig skulle klara mig utan. Ja om man inte räknar min tro då men det får vi ta i ett annat inlägg eller kapitel som jag kommer kalla dem hädanefter. Musik ja. Bra musik är musik som får dig att känna någonting. Jag har under många år hävdat att bra musik skall antingen få dig att vilja gråta eller skada dig själv och andra. Man skall naturligtvis inte följa sådana impulser, det är inte det jag säger, men jag tycker att det är så den bästa musiken får mig att känna mig. Oj då jag måste bryta här på grund av att det skall ske ett intag av mat och dyck i gemenskap med mina arbetskamrater. Kanske skriver sen inatt, det kan ju bli spännande. To be continued.
Stardust
Att skriva en blogg är svårt. Jag har försökt en stund nu att komma på vad jag skall skriva och det står förvånansvärt still. Jag vet at jag vill skriva om Havet. Men jag vet inte hur jag skall formulera mig bara. Sen så känner jag ju viss press oxå. Att få till det. Sådär som jag kan få till det ibland. Men jag tror jag är fruktansvärt ojämn i mitt skrivande och i mitt orerande. Ibland glimtar det till ( om jag får säga det själv alltså och detta är min blogg så det får jag, har du en annan åsikt så håll den för dig själv för detta är mitt land) och det blir väldigt bra. Men ibland så är det ruggigt tråkiga å sega saker jag spottar ur mig. Men vänta, jag tror jag känner inspirationen flöda. Jag känner hur en dikt föds ur min själ, min smärta och ångest tar form och börjar bilda meningar i mitt innre. Åhhhh ja föder!!!!
En vas står i ett främmande land. Han är tom, tom som bara en tom vas kan vara. Var är blomman som en gång fyllde hans väsen? Var är vattnet som den vårdande ägaren en gång fyllde han med? Skall han behöva ta sig till Livets vatten för att återigen få känna växtens sötma? Skall han någonsin återigen få fylla sitt livs mål och mening? Alla dessa frågor som fyller hans huvud.
Nä men va fan!? Det blev en dikt om nån som saknar nån ju. Och utan att skoja så kom den lite undermedvetet. Nä det där tyckte jag inte om. Nån gång så skall jag skriva ner mitt mästerverk här. Min dikt om en stol. Den är väldans bra.
Men för att vara lite seriös. Jag sitter för tillfället i mitt rum i huset vi hyr i Odense, DK. Jag börjar jobba vid 7 i afton. Snart skall vi laga mat. Vädret är fint. Chefen är på bra humör. Detta är tredje skarven av 31 att göra.
Skall man skriva en blogg på det här viset? Finns det regler? Eller råder total anarki vad gäller hur man uttrycker sig och formulerar sig? Jag tror fortfarande jag är lite frågande inför bloggandet och dess väsen. Men mit mål med den här bloggen skall bli att nå den innersta kärnan av vad en blogg egentligen är. Jag skall söka att penetrera dess minsta beståndsdelar och visa dem för allmänheten och säga: Se, jag har funnit det.
"A king in my own land"
En blogg är född!
Så idag var en bra dag. Nästan. Vädret var gott och jag fick vara ute i skogen med goda vänner. Kvällen var trevlig den med. Nästan. Vissa personer gör ont att träffa. Fortfarande. Vissa saker tar lite för mycket kraft men alternativet tar nästan all kraft så jag är lat å väljer det minst jobbiga. Även om det råkar vara det mest korkade och barnsliga.
Men jag orkar inte skriva mer nu ty timman den är sen och kropp och själ äro slitna och trötta. Men jag återkommer.
