skrymt

Idag finns det ingen morgondag tror jag. Jag tror att min våg bryts just nu och går sakta tillbaka. Tillbaka in i havet. För det är ju så att de senaste veckorna har havet kallat på mig starkare än förut. Nej, jag hör inte röster, det är inte så jag menar. Men visst har ni kännt det någon gång, att havet kallar på en? Man längtar ut till havs, till äventyr och glömska, till hårda vindar och oändlighet och ensamhet. Jag läste någonstans, tror det var i Moby Dick passande nog, att någon gång i varje ung mans liv så börjar havet ropa och man vill ta till sjöss. When the weather grows grim around my head.. Jag tror ju iofs att det beror på min romantsering av det hårda livet, det ensamma livet. Inte hemma någonstans men överallt. En kvinna i varje hamn, vänner på mörka krogar i skabiga kvarter. Det stora okända havet är den enda vän man har. Vet inte riktigt varför jag gör så men jag har alltid hållt den typen av ideal väldigt högt. Mycket märkligt.

Är det inte märkligt att folk inte förstår?