Kapitel 5: Du gör ditt bästa och det duger inte.
Förr samlades folk tydligen runt tv:n. Man såg på samma program och man diskuterade det dagen efter på jobbet. Förr så trodde man att allt skulle bli bättre på 2000talet. Människor som levde förr brukar alltid klaga på hur förbannat mycket hårdare det var "back in the day" men envisas alltid med att säga att det var bättre förr. Men numera lägger allt fler och fler till "ja men mycket nytt är ju bra det också" som att bara för att gardera sig mot att någon skulle säga emot dem. Jag tror att livet var samma då som det är nu. Vi hade andra bekymmer bara. Förr jobbade man kroppen sönder och samman, idag så sliter vi ut hjärnan och själen. Visst är det som det låter, jag idealiserar återigen det fysiska kroppsarbetaridealet och jag ser med våta ögon på bilder av det hårda arbetets dagar. Men jag gör ju det med en medvetenhet om hur jävligt det var. Jag har provat på att jobba lite som man gjorde förr när jag var linjemontör. Jag provade extremt lite och jag höll på att slita ut mig på en dag. Så kul hade man det förr. Men å andra sidan, hur kul har vi det idag? Som sagt, lika jävligt fast på olika sätt. Jag föredrar att vara fysiskt slutkörd efter en arbetsdag mot att komma hem efter en dags innejobb vid dator och bara känna sig tom och zombieliknande. Men som tur är så är vi alla olika som människor.
Här höll det på att bli en snuskig anekdot men jag undvek detta väldigt smidigt tycker jag. Jag funderar på varför sådant där dyker upp och nästan kommer med. Kanske ett behov av att chockera min samtid? Kanske en mental säkerhetsventil som lättar på trycket när det blir för stort? Kanske ett tecken på att man borde bli en bättre man och sluta förakta 90 % av det motsatta könet? Jag blev trots allt lite väl arg senast och sjönk ner igen på en nivå jag inte trodde fanns. Jaja, hej jag heter Mathias och jag överanalyserar och överreagerar på minsta lilla skitsak. För kanske så var det bara det det var, en skitsak som jag blåste upp. En uppenbar dead end som jag ville klara av. Man vet aldrig, det är ju det som gör det spännande.
Jag tror att jag skall bli en segelbåt när jag blir stor. Ja, så får det bli.
Här höll det på att bli en snuskig anekdot men jag undvek detta väldigt smidigt tycker jag. Jag funderar på varför sådant där dyker upp och nästan kommer med. Kanske ett behov av att chockera min samtid? Kanske en mental säkerhetsventil som lättar på trycket när det blir för stort? Kanske ett tecken på att man borde bli en bättre man och sluta förakta 90 % av det motsatta könet? Jag blev trots allt lite väl arg senast och sjönk ner igen på en nivå jag inte trodde fanns. Jaja, hej jag heter Mathias och jag överanalyserar och överreagerar på minsta lilla skitsak. För kanske så var det bara det det var, en skitsak som jag blåste upp. En uppenbar dead end som jag ville klara av. Man vet aldrig, det är ju det som gör det spännande.
Jag tror att jag skall bli en segelbåt när jag blir stor. Ja, så får det bli.
Kommentarer
Postat av: Martina
Jag överväger att bli med segelbåt. Jag vill ha en. Jag kan tänka mig att bo i den om somrarna. Har en vän som gör så. Fett bra. haha, okej jag känner en skum raggningsreplik på ingång...! Vill du bli min segelbåt? ;)
Trackback
