skrymt

Det var mörkt och mitt enda sällskap var Interpol, som för övrigt gör musik som känns som att man sitter på ett ensligt isbeg och betraktar ett majestätiskt men ändock ensligt landskap, och det lilla tickandet från reläet för vindrutetorkarna.. I bi-xenonljuset så blir man mycket vackrare än vad man är har jag upptäckt. Det är något visst ändå med att åka tvärs igenom Svea Rike i mörker med sig själv. Redan i Gislaved började jag fundera på detta inlägget. Jag behövde skriva det. Och där satt jag i min bil som genom musiken blev ett isberg och funderade på många saker. Jag tror jag insåg saker som jag redan visste. Men jag behövde påminnas om dem. Det har blivit många meditativa stunder i den där bilen. Jag tror den kommer gå till min historia precis som min förra. Jag har alltid (nåja alltid kanske är att ta i men det får vara så länge) älskat att åka bil. Speciellt om det har funnits en flicka bredvid. Jag har några glasklara minnen från att köra bil med flickor vid min sida. Två minnen står ut. Två flickor står ut. Som alltid.  Men även utan de där flickorna så är bil ett väldigt fint åkdon. Har ju många fina minnen med vänner från långa turer i bil.

Har du någonsin försökt ge dig på att bygga ett hus min vän? Jag har och det blev en tumvante av det istället. Någon sa något om en häst, ett kungarike för en häst och jag log. Minnen snurrar framför mina ögon och jag har ett vagt minne någonstans om att du grät första gången vi låg där. Jag blev orolig men det var ingen fara sa du. Och det var det inte. Jag minns glasklart när du gick sista gången. Jag minns en flicka en sommar som jag aldrig ville skulle ta slut. Jag kommer ihåg att jag utåt sett hatade så mycket men egentligen ville jag bara köpa den där skivan. Sen har det fått vara så. Jag skall bygga det där förbannade huset åt dig en dag. Det märkte jag idag. Det blev farligt en gång tror jag. Men jag tror ändå at man kan ringa i klockan å säga Faran över. För den här gången. Jag funderar på den där sommaren och vad jag egentligen minns ifrån den. Lite diffust numera.

Jag kan inte komma på någon snygg beskrivning av det som hände så jag undviker det. Men jag har det inom mig och precis det jag kände. Sådant brukar komma ut. Kanske om ett tag. När jag bearbetat det. Jag tror ändå inte folk övertolkar sådant jag skriver å säger. Jag tror folk har vett att förstå att såhär fungerar jag. Det låter mycket men är egentligen inget. Vissa gånger är det tvärtom. Som jag nog har skrivit här tidigare, det börjar bli dags att springa till skogs igen. Få ur mig lite varg å sånt där.

Tack för promenad Fibban min. Du är en fin vän du. Tack till Älvan för ett trevligt göteborgsbesök. Du är snäll som står ut.
Nu är det sooova som gäller tror jag.

We are a bunch of fuckers I tell you. Ojoj där bidde det ett litet inlägg med engelska i. Hojtan va internationell jag känner mig. Om jag nu bara hade tagit den där kursen i mandarin så hade jag kunnat slå er med häpnad. Men jag får väl göra som Socker-Conny och använda ett järnrör. 
 
 Hårda händer knutna kring ett hårt material. I mina händer blir en kofot ett instrument. Ge mig det där våldet så jag kan stoppa undan det. Det skräpar omkring här och jag kan inte vada i det hur länge som helst. Lite dålig stil att bara lämna det här hos mig. Men kanske kan det vara så att du inte ens har märkt att du lämnat det kvar här? Men nu vet du det så du kan få hämta det för jag har eget våld som jag klarar mig med. Eget våld ja. Det där våldet jag älskar. Den där biten av mig som är sådär fint opolerad och outagerad. Eller du förresten, jag tror jag behåller ditt våld lite till. Jag får bara hitta ett ställe att ha det på och jag tror just att det blev en plats ledig. Lite som när man går på ett tåg. Mannen med den gula hatten lämnar sin plats, man frågar artigt om han skall lämna platsen för att inhämta sig kaffe och smörgås eller om han skall tömma tarm å task eller om han helt enkelt vill hoppa av tåget för att det inte längre är till dess destination han vill. Man sätter sig ner, för det visar ju sig att mannen skall av, men sedan funderar man på om inte mannen hade rätt som gick av. Jag tror fortfarande inte att jag vet det. Men jag kommer ihåg hans gula hatt och hans medelstora portfölj. Undra vad som dolde sig i dess innanmäte. Kanske hade hans hustru packat hans lilla lunchbox å lagt däri. Kanske låg morgonposten där, fortfarande oläst då han kanske glömt sina glasögon hemma på sitt lilla köksbord av furu. Kanske såg han lite dåligt(klart han gjorde annars skulle han väl för i fasen inte haft glasögon) å trodde han lade ner fodralet men i själva verket fick han med sig sin fjärrkontroll till den ny plasmatv:n han inhandlade tillsammans med sin näst yngsta dotters pojkvän som förmodligen är ung och kan lite mer om sådant där än vad mannen själv kan. Med största sanolikhet hände detta under en helg. Helger är ett spännande fenomen tycker jag nog. Helt plötsligt så är livet så roligt det kan vara. Man kan helt sorglöst vakna upp en lördagmorgon å häva i sig en flaska med Vodka rätt bekymmerslöst. Nog är det kanske bekymmersamt om man känner att man måste häva i sig en flaska vodka bara för att det råkar vara lördags morgon men ändå liksom. Eller så sprätter man upp tidigt som en polsk igelkott som precis har gjort en bypassoperation, snortat en lina kokain och sedan fingerpullat Glen Barnes fru i röven, för att fixa och dona med hemmet. Det skall byggas ut och om, till och från. Man blir alldeles yr när man tänker på det.

Lugn bara, detta är bara ett litet mellanspel. *En stråkorkester spelar smäktande musik*
 Vänta på det bara... lite till.. lite till.. NU!!!!

Helvete vad jag känner mig oseriös. Jag tror jag skall bada i sylt, det kanske hjälper. Självklart så är detta elt medvetet svårt att förstå. Men så skall det ju vara. Jag kan ju inte tipsa er om bra band eller resmål eller något sådant. Och jag tror inte jag själv skulle få ut något av att försöka agera politisk eller ekonomisk rådgivare här heller. Så det får bli såhär. kanske lite uppmuntrande svårförstådd läsning för den som har gått vilse i livet. Tur för er att just jag fanns här då. Så ni kan ta er tillbaka menar jag. Nu lägger vi ner det här tycker jag. 

Frid.





"Jag vet inte om jag kan hålla med dig på den punkten"

 

När man talar i telefon och man förflyttar sig då vet man att det är kört. Igen. Och man ryser lite av obehag. Och av en smula glädje för det är ju en sådan välbekant känsla. Samtidigt så vet man ju också vad det innebär, därav obehaget. Men det är ju sånt det är som man säger. Tänka sig att jag aldrig skaffade den där båten. Den kunde jag ju byggt på. Och jag spolade aldrig en is för jag tror inte jag tänkte så långt. Jag är väl inte sådan helt enkelt. Men varför är det altid så att jag då utan undantag gör såhär? Eller utan undantag, jag har ju sagt till mig själv iallafall att det finns ett undantag, men det vet både du och jag att det är en stor fet lögn. För det vill jag ju kanske inte, jag ville inte vara den som är den. Det finns ju både för och nackdelar med det men jag har ju överlevt hittills så jag skall nog klara det ändå. Men den där isen som aldrig blev spolad, den grämer mig, det gör den. Jag tror att jag välte en lampa åtminstone men det är ju onekligen ingen lätt sak att tyda eller hur? Jag har ju bara promenerat ett steg än så länge på min lilla stig men jag känner redan av att den är en smula mer svårforcerad än vad den förra var. Samtidigt som den är lättare. Ack ve mig och min ambivalens och mina stora bekymmer. Men jag lyckades ju iallafall hålla fast vid ett beslut så det vore väl själva fan ( se där ja, et kraftuttryck igen) om jag inte skulle kunna hålla den linjen.

När man talar i telefon innan så tror man att det är lite så att man har en gemensam vision eller vad man kan säga. Gemensam är ju starkt men jag behöver sällan eller aldrig fröklara det jag skriver för mig själv så jag tänker inte göra det idag heller. Men jag tror nog att den visionen är lite blek. Jag hoppas nog en smula för mycket, vill kanske en aningen för mycket. Dessutom så vill jag ju nu. Men det går ju inte tydligen. Sen så har det ju blivit så på senare tid att jag ratar saker väldigt fort, vill inte slösa bort min tid. Jag slösade bort ett år, ett relativt bra år på många sätt å vis och det var ett mycket trevligt slöseri  då och då men vem orkar med sådant igen? Dessutom är ju det fel forum för mig men det enda som jag har tid med sorgligt nog. Jag är inte förälskad, jag är en smula förtjust och intresserad bara. Så visas det ingen motprestation till det intresset så svalnar jag fortare än du kan säga "Hej" och sen är du borta. Jag kan kanske ha lärt mig att se huruvida jag skall spola en is eller jaga en hamster för någon men jag tänker inte göra det om personen ifråga är ointresserad eller ointressant. Då kan jag istället uppfostra och gömma er bil.

Den som inte ser och märker var jag hämtar alla dessa inspirerande ord känner inte mig.
Allt detta är sprunget ur trötthet. Fysisk sådan som kommer sig av nattarbete som dessutom krabbar å lever å har sig. Mental trötthet som kommer utav saknad och abstinens och frustration.

Jag har lärt mig en sak efter detta. Mitt hem är inte bara där mitt huvud är utan även där mitt hjärta är. Och vart mitt hjärta är, det tycker jag står ganska klart.

Massa små fraser och mellanrum efter dem är lite fint kanske. Som om man har mycket att säga fast man egentligen inte har något att säga.

Som en vän sade: Man ger ju aldrig upp. Eller som en annan vän sade: Och sen bara börjar skiten om. Jag tycker bättre om andra omgången för den är lättare att ta, mer distans och mer insikt liksom.

Jag är inte rädd, det är jag inte. Men jag vet ju vad jag kan göra så det blir ju onekligen lite oroväckande ibland. Men jag har ju min nya stig, den kanske hjälper?

Nu: Musik, slumra, jobba.

Ikväll hatar jag Karlskrona. Jag hatar att bo här. Jag hatar att jag inte känner en enda människa. Jag hatar att bara en tredjedel av alla biofilmer har premiär här. Jag hatar att det är så förbannat trångt i kön till biografen för alla 4 salongers kö samt toalettkön är på ett å samma ställe. Jag hatar att det är så förbannat långt hem.
Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker det är kul att ha 200 resdagar om året. Jag har inga problem med att vara borta så mycket som jag är. Men jag vill inte spendera den tid jag har ledigt här. 150 mil är för mycket att köra på 3 dagar anser jag, jag kommer inte orka. Om jag inte måste för då gör jag vad som helst. Men ikväll funderar jag, redan, på en förändring. Så vi får se. Kanske är detta övergående. Annars så får det bli en förändring. Jag undrar om jag börjar bli gnällig. Men detta är inte samma som förra gången. detta är ju att min familj och mina vänner är så långt bort. Detta var ett prov. Å jag har lite mer prövotid kvar. Men just ikväll hatar jag Karlskrona och saknar Göteborg. Där kunde jag gå på bio själv utan att känna mig ensam. För jag var ju inte ensam iaf.

Jag har mer att skriva men jag får inte ur mig det nu känner jag. Får bli en annan gång..

Jag vill ha något tror jag. Det skulle vara bra om jag viste vad det var för då hade jag säkert kunna lösa det. Naturligtvis ligger mina basbehov kvar men det här är ett nygammalt begär. Lite abstrakt och svårt att ta på och helt omöjligt att se. Jag ogillar när jag känner och längtar efter saker jag inte vet vad det är för något. Jag hatar att inte ha full koll på mig själv. Nu är det ju natrligtvis så at alla vet att jag sällan har någon koll på mig själv om man kollar rent historiskt. Men jag har oftast stått vid mitt eget roder och jag har haft koll på mig själv och vad jag känner. Inte just nu dock. Tycker jag inte om.

Jag läser sällan några bloggar. Jag har 2 olika som jg kikar på, mest för skojs skull. Men jag har ingen som jag följer slaviskt för att just bloggen och dess innehåll har fångat mig. Jag letar sällan eller aldrig efter en heller så kanske inte så konstigt att jag ej finner någon. Men jag tvekar på att jag skulle hitta någon som är så intressant att jag skulle följa den. Känner jag personen som bloggar så blir ju läsandet en konsekvens av det. I regel så är andra människors åsikter tämligen ointressanta om jag får uttrycka mig bryskt och på ett sätt som gör att det jag säger verkar mer korkat än vad det i själva verket är. Såhär menar jag om ni vill ha en förklaring: Säg att en person bloggar om sin upplevelse av en konsert. Mest störtsa sannolikhet så kommer jag och den personen ( vi förutsätter här att även jag var på konserten om ni inte förstod det) ha väldigt olika upplevelser av det som hände på scenen. Alltå är det ointressant för mig att läsa för min upplevelse är ju den uppfattningen jag har å det vill man ju inte ändra på. Och om bloggen handlar om politik så är det ointressant om personen är en vanlig lekman som jag själv eftersom han då inte har full koll. Då läser jag hellre en dagstidning och drar mina egna slutsatser efter det. Skulle det nu vara så att jag och journalisten inte delar uppfattning så kan jag ju alltid disskutera saken med människor i min närhet vilket också är något jag föredrar. Och såhär fortsätter det väl. Så är det väl med mig också. Ingen är väl egentligen så intresserad av att veta vad jag anser om FRA lagen eftersom jag har, tyvärr måste jag erkänna, är skrämmande okunnig om den. Eller min åsikt om mode är tämligen irrelevant eftersom jag varken har tid eller intresse för det. Så bloggen blir, för mig, ett klotterplank där jag kan häva ur mig allt som jag vill. Ett smörgåsbord av mina tankar och upplevelser, tämligen oviktiga för de flesta, kanske då med undantag för mina närmsta vänner som jag träffar alldeles för sällan numera som kanske är lite intresserade av vad som försigår. Men återigen, det där kan vi ju alltid ta nä vi träffas för händer det något större så hör man ju av sig. ycker jag iaf.
Oj, jag insåg precis att jag gett mig på att försöka skriva ett seriöst inlägg med et "vuxet" språk och jag låter förmodligen som en idiot men jag struntar i det just nu för jag vet hur jag menar och undrar man så får man fråga.
Alltså är min slutsats att blogg är ett otroligt onödigt fenomen, en utspel av våra narcissism och vårat Jag först tänkande (särskrivning jag vet men det bara blev så). Ok om Carl Bildt har en blogg ( vilket han förmodligen har) den kanske jag skulle kunna läsa för han har ju förmodligen något att säga men jag förmodar då att hans blogg är en del av hans yrke eller hur man skall uttrycka det å då blir det en annan sak. Men vanliga privatbloggar är inte så intressanta. För mycket strunt säger jag fördomsfullt innan jag kollat.

Nä nu skall jag sluta vara vuxen och försöka att göra något mer passionerat. Men nej, vad händer? Jag fastnar i mina tankar om att blogga och kan inte sluta tänka på det. Jag sugs in i det svarta hål som bloggosfären är och sjunker hjälplöst ner till botten av ett träsk och mitt liv är förevigt dömt. Jag som alltid trodde att det var kvinnorna som skulle få mig ner till botten men icke då. Eller nu skojade jag ju för börjar jag tänka på kvinnorna så försvinner bloggtankarna som en vind i Mars.

När man vaknar en lördagsmorgon, tittar bredvid sig och inser att man aldrig bör dricka alkohol utan tillsyn av vuxen, och man är lite småsugen på at tugga av sig armen för att komma därifrån men inser att man är i sin egen lägenhet, då går det upp ett litet ljus för en. Igen. Aja baja Mathias, du får inte göra sådär mot dig själv. För det vill jag ju inte. För det är ju inte det jag söker. Och absolut inte av personen som sover (?) bredvid en. Jag säger som någon jag kände sa: Ja se detta knullandet, vad skall det tjäna te? Och det undrar jag med i skrivandes stund. Nog för att jag tycker om at göra det, det är min favoritsysselsättning det skall inte förnekas, men är det så skoj när det blir sådär? Jag tycker kanske inte det.
Jag vill ju inte vakna upp bredvid en främling, jag hatar det. Jag vill inte låtsas vara berusad fortfarande bara för att personen ifråga skall gå. Jag vill kunna vakna, titta bredvid mig och kunna känna: Hurra! Det händer ju ibland det med men det hurra:et går väldigt fort över oftast. Så vad göra? Jag vet faktiskt inte. Förändra dig nu skulle ju vara det bästa. Kanske man skall göra. Ja, så får det bli, det är det jag skall göra. Märkligt att det skall ta sån tid att komma på sådana enkla saker.

Idag skulle jag behöva ha flytt men jag gjorde inte det. Jag tog det. Det är ok. Man skall veta at man lever.



Titta på mig, jag kan dansa som en anka.

Så, det var altså så ordet ditten blev sammankopplat med ordet datten. Där ser man, det visste jag inte. Att den sortens kopplingar sker är ungefär lika otroligt som om en skogsmus skulle föda fram en barkbit med åtta ögon, fyra tänder och som vid sin födelse högljutt proklamerade att hans namn var Sven och han hade kommit för att stanna.

Ren jävla naken känsla. Ren energi. Svett, blod och tårar. Ett utlopp för saker som inte skulle göra sig allt för populära i vidare kretsar. Frustandes kan jag stå där, ljudet av mitt hjärtas pumpande dånande i öronen, händer hårt knutna runt en fackla, ögonen nere och allt är klart. Jag är stridsberedd inatt. Någonstans kommer det ifrån och jag tror att det ekar ett skrik i hela mitt väsen, genom åren löper det en brinnande flod av uppdämt ursinne. Ren jävla naken känsla. Jag nådde ett mål som jag fann mycket behagligt. Det har skapat en balans inom mig, som om alla stenar är räknade, hammaren väntar. Nu skall det byggas något av det här, det skall skapas något utav den här individen jag är. Det som var förut håller på att rämna, alla imperier faller och lämnar ruiner kvar. Men likt fågeln Fenix så reser sig något nytt och återfött ur den aska som blir när städer brinner. En ny dag randas och vi kan se ljuset. Jag vägrar vara ett monument över mina misslyckande, vägrar vara en stenstod till åminnelse av mina fel och brister. Vägrar vara täckt av inskriptioner över alla dem som jag anser har spottat på mig. Jag tänker inte längre bära den här säcken på min rygg, tyngd av namn och påsar med blod. Jag lade den på mig själv, endast Du kan ta den av mig. Jag stampar på stället, jag spottar blod och vill vara på fältet med lie och skyffel. I valkig hand vilar verktygen lätt. Min mur är nere och min sköld är uppe.

Men jag vill fortfarande skrika att ni aldrig tar mig levande, jag vill fortfarande springa till skogs. Jag vill fortfarande bära en varg nära mig, fortfarande drömma om ändlösa hav. Men jag tänker inte låta verkligheten spinga kapp med mig igen utan att jag ger den en match. Jag tänker inte ljuga igen.

Och här avbryter vi den lilla ansamlingen ord för ett viktigt meddelande: Nu kommer det en bekännelsedel. Känsliga läsare varnas och barn bör ej läsa.

Ja, jag saknar fortfarande Anna. Vet inte varför men så är det. Ibland så gör det tillochmed ont. Jag vet at jag överdrev och allt det där med det kan inte hjälpas, jag känner så just nu. Det kommer gå över, det gör det alltid. Och det finns fredade platser inom mig där inte saknaden når, där får jag ro. Men ändock så är det saknad jag känner.

Ja, klart jag kan sakna Ingrid fortfarande. Jag har många fina minnen som inte försvinner. Men det där är så mycket lättare nu och det känns inte på samma sätt längre. Saknaden och allt det där känns annorlunda nu. Länge var den en del av min natur och kanske är det så fortfarande men det är annorlunda nu, jag ser det på ett annat sätt.

Ja, jag tror faktiskt fortfarande att jag är tuffast i hela världen, att ingen kan ta mig. Att ingen kan komma åt mig.

Så. där var det sagt, där var det ute. Nu skall jag sluta.Tack till Fibban min för din kommentar, den sporrade hela detta inlägget. Kalas den 22 november, är du hemma så tycker jag du skall komma med.

Ingen har lika bra vänner som jag, det skall jag säga er. Kärlek.


"Baby we were born to run"

Just nu, i skrivande stund, så känns det lite så. Men som jag nyss skrev till en person som jag vågar mig på att kalla vän trots att jag knappt känner människan ( eller gör jag, vad tycker du själv?), så är det ju ett övergående stadium. Jag vet ej varför men det är så ibland. Så jag skriver inget mer nu i afton utan går å sover istället.


Det kliar i mitt skinn men var?

Det mest spännande med att blogga är att så fort du ntrycker på publicera så finns det för alltid om ni förstår vad jag menar. Oavsett om jag raderar inlägget så finns det förmodligen där någonstans. Jaja det var det om det.

Idag blev jag så tokdissad att jag nästan tog illa upp. Jag tror inte jag har blivit "dumpad" på ett så lamt sätt på.. ja jag tror inte jag någonsin blivit det förut. Och jag tycker ändå att jag har blivit dumpad på många spännande och pissiga sätt. Iofs så räknas väl inte detta som att bli dumpad på riktigt med tanke på relationens art å längd osv men ändå. Ja jösses, jag har inte varit i ett riktigt förhållande på 2 år lite drygt. Jösses, d har blivit en massa runtstulande å tjafsande. Haha jag som hade en vision att det skulle vara slut med sånt nu. Men där ser man.

Dagens bös:
Kate Perry är hemskt söt och jag tror jag skall köpa hennes skiva näst intill bara därför.
GTA 4 är skoj.
Jag kan äta revbensspjäll bara för skojs skull.
Det verkar som det kommer rätt många av mina nära vänner på mitt lilla kalas. Hurra för detta!!!
Kvällsöppna köpcenter är en knepig sak.
Radiohead är bra promenadmusik.



Ja det här var ju en snygg historia minsann.