skrymt

Jag vill ha något tror jag. Det skulle vara bra om jag viste vad det var för då hade jag säkert kunna lösa det. Naturligtvis ligger mina basbehov kvar men det här är ett nygammalt begär. Lite abstrakt och svårt att ta på och helt omöjligt att se. Jag ogillar när jag känner och längtar efter saker jag inte vet vad det är för något. Jag hatar att inte ha full koll på mig själv. Nu är det ju natrligtvis så at alla vet att jag sällan har någon koll på mig själv om man kollar rent historiskt. Men jag har oftast stått vid mitt eget roder och jag har haft koll på mig själv och vad jag känner. Inte just nu dock. Tycker jag inte om.

Jag läser sällan några bloggar. Jag har 2 olika som jg kikar på, mest för skojs skull. Men jag har ingen som jag följer slaviskt för att just bloggen och dess innehåll har fångat mig. Jag letar sällan eller aldrig efter en heller så kanske inte så konstigt att jag ej finner någon. Men jag tvekar på att jag skulle hitta någon som är så intressant att jag skulle följa den. Känner jag personen som bloggar så blir ju läsandet en konsekvens av det. I regel så är andra människors åsikter tämligen ointressanta om jag får uttrycka mig bryskt och på ett sätt som gör att det jag säger verkar mer korkat än vad det i själva verket är. Såhär menar jag om ni vill ha en förklaring: Säg att en person bloggar om sin upplevelse av en konsert. Mest störtsa sannolikhet så kommer jag och den personen ( vi förutsätter här att även jag var på konserten om ni inte förstod det) ha väldigt olika upplevelser av det som hände på scenen. Alltå är det ointressant för mig att läsa för min upplevelse är ju den uppfattningen jag har å det vill man ju inte ändra på. Och om bloggen handlar om politik så är det ointressant om personen är en vanlig lekman som jag själv eftersom han då inte har full koll. Då läser jag hellre en dagstidning och drar mina egna slutsatser efter det. Skulle det nu vara så att jag och journalisten inte delar uppfattning så kan jag ju alltid disskutera saken med människor i min närhet vilket också är något jag föredrar. Och såhär fortsätter det väl. Så är det väl med mig också. Ingen är väl egentligen så intresserad av att veta vad jag anser om FRA lagen eftersom jag har, tyvärr måste jag erkänna, är skrämmande okunnig om den. Eller min åsikt om mode är tämligen irrelevant eftersom jag varken har tid eller intresse för det. Så bloggen blir, för mig, ett klotterplank där jag kan häva ur mig allt som jag vill. Ett smörgåsbord av mina tankar och upplevelser, tämligen oviktiga för de flesta, kanske då med undantag för mina närmsta vänner som jag träffar alldeles för sällan numera som kanske är lite intresserade av vad som försigår. Men återigen, det där kan vi ju alltid ta nä vi träffas för händer det något större så hör man ju av sig. ycker jag iaf.
Oj, jag insåg precis att jag gett mig på att försöka skriva ett seriöst inlägg med et "vuxet" språk och jag låter förmodligen som en idiot men jag struntar i det just nu för jag vet hur jag menar och undrar man så får man fråga.
Alltså är min slutsats att blogg är ett otroligt onödigt fenomen, en utspel av våra narcissism och vårat Jag först tänkande (särskrivning jag vet men det bara blev så). Ok om Carl Bildt har en blogg ( vilket han förmodligen har) den kanske jag skulle kunna läsa för han har ju förmodligen något att säga men jag förmodar då att hans blogg är en del av hans yrke eller hur man skall uttrycka det å då blir det en annan sak. Men vanliga privatbloggar är inte så intressanta. För mycket strunt säger jag fördomsfullt innan jag kollat.

Nä nu skall jag sluta vara vuxen och försöka att göra något mer passionerat. Men nej, vad händer? Jag fastnar i mina tankar om att blogga och kan inte sluta tänka på det. Jag sugs in i det svarta hål som bloggosfären är och sjunker hjälplöst ner till botten av ett träsk och mitt liv är förevigt dömt. Jag som alltid trodde att det var kvinnorna som skulle få mig ner till botten men icke då. Eller nu skojade jag ju för börjar jag tänka på kvinnorna så försvinner bloggtankarna som en vind i Mars.

När man vaknar en lördagsmorgon, tittar bredvid sig och inser att man aldrig bör dricka alkohol utan tillsyn av vuxen, och man är lite småsugen på at tugga av sig armen för att komma därifrån men inser att man är i sin egen lägenhet, då går det upp ett litet ljus för en. Igen. Aja baja Mathias, du får inte göra sådär mot dig själv. För det vill jag ju inte. För det är ju inte det jag söker. Och absolut inte av personen som sover (?) bredvid en. Jag säger som någon jag kände sa: Ja se detta knullandet, vad skall det tjäna te? Och det undrar jag med i skrivandes stund. Nog för att jag tycker om at göra det, det är min favoritsysselsättning det skall inte förnekas, men är det så skoj när det blir sådär? Jag tycker kanske inte det.
Jag vill ju inte vakna upp bredvid en främling, jag hatar det. Jag vill inte låtsas vara berusad fortfarande bara för att personen ifråga skall gå. Jag vill kunna vakna, titta bredvid mig och kunna känna: Hurra! Det händer ju ibland det med men det hurra:et går väldigt fort över oftast. Så vad göra? Jag vet faktiskt inte. Förändra dig nu skulle ju vara det bästa. Kanske man skall göra. Ja, så får det bli, det är det jag skall göra. Märkligt att det skall ta sån tid att komma på sådana enkla saker.

Idag skulle jag behöva ha flytt men jag gjorde inte det. Jag tog det. Det är ok. Man skall veta at man lever.



Titta på mig, jag kan dansa som en anka.