skrymt

We are a bunch of fuckers I tell you. Ojoj där bidde det ett litet inlägg med engelska i. Hojtan va internationell jag känner mig. Om jag nu bara hade tagit den där kursen i mandarin så hade jag kunnat slå er med häpnad. Men jag får väl göra som Socker-Conny och använda ett järnrör. 
 
 Hårda händer knutna kring ett hårt material. I mina händer blir en kofot ett instrument. Ge mig det där våldet så jag kan stoppa undan det. Det skräpar omkring här och jag kan inte vada i det hur länge som helst. Lite dålig stil att bara lämna det här hos mig. Men kanske kan det vara så att du inte ens har märkt att du lämnat det kvar här? Men nu vet du det så du kan få hämta det för jag har eget våld som jag klarar mig med. Eget våld ja. Det där våldet jag älskar. Den där biten av mig som är sådär fint opolerad och outagerad. Eller du förresten, jag tror jag behåller ditt våld lite till. Jag får bara hitta ett ställe att ha det på och jag tror just att det blev en plats ledig. Lite som när man går på ett tåg. Mannen med den gula hatten lämnar sin plats, man frågar artigt om han skall lämna platsen för att inhämta sig kaffe och smörgås eller om han skall tömma tarm å task eller om han helt enkelt vill hoppa av tåget för att det inte längre är till dess destination han vill. Man sätter sig ner, för det visar ju sig att mannen skall av, men sedan funderar man på om inte mannen hade rätt som gick av. Jag tror fortfarande inte att jag vet det. Men jag kommer ihåg hans gula hatt och hans medelstora portfölj. Undra vad som dolde sig i dess innanmäte. Kanske hade hans hustru packat hans lilla lunchbox å lagt däri. Kanske låg morgonposten där, fortfarande oläst då han kanske glömt sina glasögon hemma på sitt lilla köksbord av furu. Kanske såg han lite dåligt(klart han gjorde annars skulle han väl för i fasen inte haft glasögon) å trodde han lade ner fodralet men i själva verket fick han med sig sin fjärrkontroll till den ny plasmatv:n han inhandlade tillsammans med sin näst yngsta dotters pojkvän som förmodligen är ung och kan lite mer om sådant där än vad mannen själv kan. Med största sanolikhet hände detta under en helg. Helger är ett spännande fenomen tycker jag nog. Helt plötsligt så är livet så roligt det kan vara. Man kan helt sorglöst vakna upp en lördagmorgon å häva i sig en flaska med Vodka rätt bekymmerslöst. Nog är det kanske bekymmersamt om man känner att man måste häva i sig en flaska vodka bara för att det råkar vara lördags morgon men ändå liksom. Eller så sprätter man upp tidigt som en polsk igelkott som precis har gjort en bypassoperation, snortat en lina kokain och sedan fingerpullat Glen Barnes fru i röven, för att fixa och dona med hemmet. Det skall byggas ut och om, till och från. Man blir alldeles yr när man tänker på det.

Lugn bara, detta är bara ett litet mellanspel. *En stråkorkester spelar smäktande musik*
 Vänta på det bara... lite till.. lite till.. NU!!!!

Helvete vad jag känner mig oseriös. Jag tror jag skall bada i sylt, det kanske hjälper. Självklart så är detta elt medvetet svårt att förstå. Men så skall det ju vara. Jag kan ju inte tipsa er om bra band eller resmål eller något sådant. Och jag tror inte jag själv skulle få ut något av att försöka agera politisk eller ekonomisk rådgivare här heller. Så det får bli såhär. kanske lite uppmuntrande svårförstådd läsning för den som har gått vilse i livet. Tur för er att just jag fanns här då. Så ni kan ta er tillbaka menar jag. Nu lägger vi ner det här tycker jag. 

Frid.





"Jag vet inte om jag kan hålla med dig på den punkten"