skrymt

Så, det var altså så ordet ditten blev sammankopplat med ordet datten. Där ser man, det visste jag inte. Att den sortens kopplingar sker är ungefär lika otroligt som om en skogsmus skulle föda fram en barkbit med åtta ögon, fyra tänder och som vid sin födelse högljutt proklamerade att hans namn var Sven och han hade kommit för att stanna.

Ren jävla naken känsla. Ren energi. Svett, blod och tårar. Ett utlopp för saker som inte skulle göra sig allt för populära i vidare kretsar. Frustandes kan jag stå där, ljudet av mitt hjärtas pumpande dånande i öronen, händer hårt knutna runt en fackla, ögonen nere och allt är klart. Jag är stridsberedd inatt. Någonstans kommer det ifrån och jag tror att det ekar ett skrik i hela mitt väsen, genom åren löper det en brinnande flod av uppdämt ursinne. Ren jävla naken känsla. Jag nådde ett mål som jag fann mycket behagligt. Det har skapat en balans inom mig, som om alla stenar är räknade, hammaren väntar. Nu skall det byggas något av det här, det skall skapas något utav den här individen jag är. Det som var förut håller på att rämna, alla imperier faller och lämnar ruiner kvar. Men likt fågeln Fenix så reser sig något nytt och återfött ur den aska som blir när städer brinner. En ny dag randas och vi kan se ljuset. Jag vägrar vara ett monument över mina misslyckande, vägrar vara en stenstod till åminnelse av mina fel och brister. Vägrar vara täckt av inskriptioner över alla dem som jag anser har spottat på mig. Jag tänker inte längre bära den här säcken på min rygg, tyngd av namn och påsar med blod. Jag lade den på mig själv, endast Du kan ta den av mig. Jag stampar på stället, jag spottar blod och vill vara på fältet med lie och skyffel. I valkig hand vilar verktygen lätt. Min mur är nere och min sköld är uppe.

Men jag vill fortfarande skrika att ni aldrig tar mig levande, jag vill fortfarande springa till skogs. Jag vill fortfarande bära en varg nära mig, fortfarande drömma om ändlösa hav. Men jag tänker inte låta verkligheten spinga kapp med mig igen utan att jag ger den en match. Jag tänker inte ljuga igen.

Och här avbryter vi den lilla ansamlingen ord för ett viktigt meddelande: Nu kommer det en bekännelsedel. Känsliga läsare varnas och barn bör ej läsa.

Ja, jag saknar fortfarande Anna. Vet inte varför men så är det. Ibland så gör det tillochmed ont. Jag vet at jag överdrev och allt det där med det kan inte hjälpas, jag känner så just nu. Det kommer gå över, det gör det alltid. Och det finns fredade platser inom mig där inte saknaden når, där får jag ro. Men ändock så är det saknad jag känner.

Ja, klart jag kan sakna Ingrid fortfarande. Jag har många fina minnen som inte försvinner. Men det där är så mycket lättare nu och det känns inte på samma sätt längre. Saknaden och allt det där känns annorlunda nu. Länge var den en del av min natur och kanske är det så fortfarande men det är annorlunda nu, jag ser det på ett annat sätt.

Ja, jag tror faktiskt fortfarande att jag är tuffast i hela världen, att ingen kan ta mig. Att ingen kan komma åt mig.

Så. där var det sagt, där var det ute. Nu skall jag sluta.Tack till Fibban min för din kommentar, den sporrade hela detta inlägget. Kalas den 22 november, är du hemma så tycker jag du skall komma med.

Ingen har lika bra vänner som jag, det skall jag säga er. Kärlek.


"Baby we were born to run"