skrymt

Det var mörkt och mitt enda sällskap var Interpol, som för övrigt gör musik som känns som att man sitter på ett ensligt isbeg och betraktar ett majestätiskt men ändock ensligt landskap, och det lilla tickandet från reläet för vindrutetorkarna.. I bi-xenonljuset så blir man mycket vackrare än vad man är har jag upptäckt. Det är något visst ändå med att åka tvärs igenom Svea Rike i mörker med sig själv. Redan i Gislaved började jag fundera på detta inlägget. Jag behövde skriva det. Och där satt jag i min bil som genom musiken blev ett isberg och funderade på många saker. Jag tror jag insåg saker som jag redan visste. Men jag behövde påminnas om dem. Det har blivit många meditativa stunder i den där bilen. Jag tror den kommer gå till min historia precis som min förra. Jag har alltid (nåja alltid kanske är att ta i men det får vara så länge) älskat att åka bil. Speciellt om det har funnits en flicka bredvid. Jag har några glasklara minnen från att köra bil med flickor vid min sida. Två minnen står ut. Två flickor står ut. Som alltid.  Men även utan de där flickorna så är bil ett väldigt fint åkdon. Har ju många fina minnen med vänner från långa turer i bil.

Har du någonsin försökt ge dig på att bygga ett hus min vän? Jag har och det blev en tumvante av det istället. Någon sa något om en häst, ett kungarike för en häst och jag log. Minnen snurrar framför mina ögon och jag har ett vagt minne någonstans om att du grät första gången vi låg där. Jag blev orolig men det var ingen fara sa du. Och det var det inte. Jag minns glasklart när du gick sista gången. Jag minns en flicka en sommar som jag aldrig ville skulle ta slut. Jag kommer ihåg att jag utåt sett hatade så mycket men egentligen ville jag bara köpa den där skivan. Sen har det fått vara så. Jag skall bygga det där förbannade huset åt dig en dag. Det märkte jag idag. Det blev farligt en gång tror jag. Men jag tror ändå at man kan ringa i klockan å säga Faran över. För den här gången. Jag funderar på den där sommaren och vad jag egentligen minns ifrån den. Lite diffust numera.

Jag kan inte komma på någon snygg beskrivning av det som hände så jag undviker det. Men jag har det inom mig och precis det jag kände. Sådant brukar komma ut. Kanske om ett tag. När jag bearbetat det. Jag tror ändå inte folk övertolkar sådant jag skriver å säger. Jag tror folk har vett att förstå att såhär fungerar jag. Det låter mycket men är egentligen inget. Vissa gånger är det tvärtom. Som jag nog har skrivit här tidigare, det börjar bli dags att springa till skogs igen. Få ur mig lite varg å sånt där.

Tack för promenad Fibban min. Du är en fin vän du. Tack till Älvan för ett trevligt göteborgsbesök. Du är snäll som står ut.
Nu är det sooova som gäller tror jag.