skrymt

När man talar i telefon och man förflyttar sig då vet man att det är kört. Igen. Och man ryser lite av obehag. Och av en smula glädje för det är ju en sådan välbekant känsla. Samtidigt så vet man ju också vad det innebär, därav obehaget. Men det är ju sånt det är som man säger. Tänka sig att jag aldrig skaffade den där båten. Den kunde jag ju byggt på. Och jag spolade aldrig en is för jag tror inte jag tänkte så långt. Jag är väl inte sådan helt enkelt. Men varför är det altid så att jag då utan undantag gör såhär? Eller utan undantag, jag har ju sagt till mig själv iallafall att det finns ett undantag, men det vet både du och jag att det är en stor fet lögn. För det vill jag ju kanske inte, jag ville inte vara den som är den. Det finns ju både för och nackdelar med det men jag har ju överlevt hittills så jag skall nog klara det ändå. Men den där isen som aldrig blev spolad, den grämer mig, det gör den. Jag tror att jag välte en lampa åtminstone men det är ju onekligen ingen lätt sak att tyda eller hur? Jag har ju bara promenerat ett steg än så länge på min lilla stig men jag känner redan av att den är en smula mer svårforcerad än vad den förra var. Samtidigt som den är lättare. Ack ve mig och min ambivalens och mina stora bekymmer. Men jag lyckades ju iallafall hålla fast vid ett beslut så det vore väl själva fan ( se där ja, et kraftuttryck igen) om jag inte skulle kunna hålla den linjen.

När man talar i telefon innan så tror man att det är lite så att man har en gemensam vision eller vad man kan säga. Gemensam är ju starkt men jag behöver sällan eller aldrig fröklara det jag skriver för mig själv så jag tänker inte göra det idag heller. Men jag tror nog att den visionen är lite blek. Jag hoppas nog en smula för mycket, vill kanske en aningen för mycket. Dessutom så vill jag ju nu. Men det går ju inte tydligen. Sen så har det ju blivit så på senare tid att jag ratar saker väldigt fort, vill inte slösa bort min tid. Jag slösade bort ett år, ett relativt bra år på många sätt å vis och det var ett mycket trevligt slöseri  då och då men vem orkar med sådant igen? Dessutom är ju det fel forum för mig men det enda som jag har tid med sorgligt nog. Jag är inte förälskad, jag är en smula förtjust och intresserad bara. Så visas det ingen motprestation till det intresset så svalnar jag fortare än du kan säga "Hej" och sen är du borta. Jag kan kanske ha lärt mig att se huruvida jag skall spola en is eller jaga en hamster för någon men jag tänker inte göra det om personen ifråga är ointresserad eller ointressant. Då kan jag istället uppfostra och gömma er bil.

Den som inte ser och märker var jag hämtar alla dessa inspirerande ord känner inte mig.
Allt detta är sprunget ur trötthet. Fysisk sådan som kommer sig av nattarbete som dessutom krabbar å lever å har sig. Mental trötthet som kommer utav saknad och abstinens och frustration.

Jag har lärt mig en sak efter detta. Mitt hem är inte bara där mitt huvud är utan även där mitt hjärta är. Och vart mitt hjärta är, det tycker jag står ganska klart.

Massa små fraser och mellanrum efter dem är lite fint kanske. Som om man har mycket att säga fast man egentligen inte har något att säga.

Som en vän sade: Man ger ju aldrig upp. Eller som en annan vän sade: Och sen bara börjar skiten om. Jag tycker bättre om andra omgången för den är lättare att ta, mer distans och mer insikt liksom.

Jag är inte rädd, det är jag inte. Men jag vet ju vad jag kan göra så det blir ju onekligen lite oroväckande ibland. Men jag har ju min nya stig, den kanske hjälper?

Nu: Musik, slumra, jobba.