Kapitel 30: Blow your horns cause there´s fog ahead!
Så, som alltid, verkligheten först. Trött är jag idag. Lerig vecka. Kul att det år bra dock, altid skönt att vara duktig på sitt jobb. Mycket ansvar som väntar men det skall nog gå bra. Ett stor finger i röven på den israelitiska regeringen och till Hamas för att de sätter sina folks liv på spel. Fy satan för er. Och som alltid är kristna en stor skamfläck för mänskligheten och hejar ohejdat och blåögt på Israel och vänsterpressen på Palestina. Men människorna då? Folket som alltid hamnar emellan. Gravida kvinnor och skolbarn. Fy fan för er.
Så denna dimma alltså. Som en kråka sjöng dom. Mycket bra ljuder det i mina öron denna kväll av fruktan. Att rädsla kan gripa en så är nästan jobbigt. Och bara för att man ser spöken dessutom. Skäms på sig vuxna karln. Mina steg har alltid styrts av den där rädslan, rädslan för att Det Stora Ljuset skall komma ikapp. Det har oönhörligt drivit på mina steg. Kanske dags att sakta ner på stegen och vända sig om. Kanske möta det där jag är så förbannat rädd för. Förmodligen är det väl som när jag simmar, att det inte är nått alls. Man kan göra som Nostradamus, det kan man. Eller så gör man som Per Gessle. I slutändan så tror jag inte det spelar någon roll, både har sin plats i historian. Så är det det vi söker? En plats i historian kanske? Våra 15 minuter av berömmelse, vår stund på jorden. Jag läste att jag hade älskat en. Det är ju sant fortfarande. Bara som en påminnelse. Jag vet inte varför. Jag är inte så bortkopplad nu som jag varit. Det är skönt. Jag tycker ju om att vara kopplad hemskt mycket. Med den här musiken i mina öronen kan jag inte skriva. Min poesi bleknar och blir damm i jämförelse. Musiken lockar fram tårarna. Rösten vaggar mig. Texten bär. Så jag får sluta trots att jag har mycket att säga. Så mycket ilska det funnits i mig idag. Sådan sorg. Sådan oro och skräck kanske mest. Och en smula lycka då jag får åka där de mina är. En smula är inte det sämsta för övrigt även om det kan låta futtigt. Men se det är det icke.
Så vi tar väl farväl här då kanske? Vägen delas och jag skall rakt fram i terrängen. Men jag har uppskattat ditt sällskap. Du har vackra vader och dina fötter är de enda i världen jag sett som inte varit fula. Denna sommaren eller nästa så får vi dansa igen min vackra vän.
Natten är här, dags att möta den kommunistiska smygreklamens ansikte utåt.
Så denna dimma alltså. Som en kråka sjöng dom. Mycket bra ljuder det i mina öron denna kväll av fruktan. Att rädsla kan gripa en så är nästan jobbigt. Och bara för att man ser spöken dessutom. Skäms på sig vuxna karln. Mina steg har alltid styrts av den där rädslan, rädslan för att Det Stora Ljuset skall komma ikapp. Det har oönhörligt drivit på mina steg. Kanske dags att sakta ner på stegen och vända sig om. Kanske möta det där jag är så förbannat rädd för. Förmodligen är det väl som när jag simmar, att det inte är nått alls. Man kan göra som Nostradamus, det kan man. Eller så gör man som Per Gessle. I slutändan så tror jag inte det spelar någon roll, både har sin plats i historian. Så är det det vi söker? En plats i historian kanske? Våra 15 minuter av berömmelse, vår stund på jorden. Jag läste att jag hade älskat en. Det är ju sant fortfarande. Bara som en påminnelse. Jag vet inte varför. Jag är inte så bortkopplad nu som jag varit. Det är skönt. Jag tycker ju om att vara kopplad hemskt mycket. Med den här musiken i mina öronen kan jag inte skriva. Min poesi bleknar och blir damm i jämförelse. Musiken lockar fram tårarna. Rösten vaggar mig. Texten bär. Så jag får sluta trots att jag har mycket att säga. Så mycket ilska det funnits i mig idag. Sådan sorg. Sådan oro och skräck kanske mest. Och en smula lycka då jag får åka där de mina är. En smula är inte det sämsta för övrigt även om det kan låta futtigt. Men se det är det icke.
Så vi tar väl farväl här då kanske? Vägen delas och jag skall rakt fram i terrängen. Men jag har uppskattat ditt sällskap. Du har vackra vader och dina fötter är de enda i världen jag sett som inte varit fula. Denna sommaren eller nästa så får vi dansa igen min vackra vän.
Natten är här, dags att möta den kommunistiska smygreklamens ansikte utåt.
Kommentarer
Trackback
