Kapitel 29: En förskrämd gosse tittar försynt upp och konstaterar kallt att faran är över.
När man promenerar så får man ibland det mest udda små idéer. Jag funderar på om Pol Pot tog många promenader. Jag vet att Adolf Hitler gjorde det. Så vad säger det? Att alla människor som promenerar är poteniella psykotiska massmördande rövhål? Nej, jag skulle inte tro det. Så varför då all misstänksamhet mot andra saker som är lika orimliga? Bara en fundering.
Jag insåg att mitt senaste inlägg förmodligen kan ha uppfattats som lätt oroväckande. Men det är det inte. Oavsett hur många gånger ordet våld användes. Jag är en hemskt snäll och fredlig människa ju. Nästan för fredlig och ofarlig faktiskt. Inte bra med mina ideal. Men kanske för mig. Jag har spenderat större delen av mitt liv på att verka farlig och att kanske tillochmed vara det. Men jag tror att jag håller på att ge upp de ambitionerna numera. Någon gång måste man ju bli vuxen tror jag. Så får det bli tror jag. Vuxen var det.
Det surrar svagt ifrån den och den rinner på ett märkligt sätt fram över sten och stubb. Är den mänsklig? Har den en vilja, ett syfte? Denna massa, denna mörka materia. Nu, såhär i skymmningen, så verkar den nästan skrämmande. Hade det inte varit för allt jag sett på mina resor så hade jag flytt i vild panik. Nu kan jag stå här och lyckas hålla paniken i schack. Nu är det nära mig. Jag kan känna dess värme. Pulserande. Det finns något mer också. Något svårt att beskriva. En känsla av ensamhet. En känsla av kalla hav och isberg. Samtidigt så finns det en värme i luften nu. Jag ruskar på huvudet och håren reser sig på mina armar. Det har stannat. Denna massa, mörk och flyande fast ändå hård ser på mig. Det känns så även om det saknar synliga ögon. Någonstans så förstår jag att skogen finns i det som nu är framför mig. Att havet finns däri. Allt det som har format mig. För mitt innre öga ser jag Far och Mor stå vid stranden där vi tog avsked för vad som verkar vara en evighet sen. Då, en sekund efter denna bild har kommit för mig, så inser jag vad jag står inför. Det är så självklart, som att säga att solen går upp på morgonen.
Jag minns inte om det var den jag hörde eller nmågon annan.. Det är nästan så jag borde LÄRA mig att gilla den annars. Nästan alltså. För att gå till inlägget här ovan: (och alla andra inlägg du gör förresten) Du är så himla kryptisk! Jag brukar tycka att jag är kryptisk när jag får sånna där skumma poesifaser, men du är ju för sjutton mil framför mig i den konsten! Grattis till det! Du borde få en bulle eller nåt. Tack för omnämnandet häromdagen förresten. Kram på dig!
