Kapitel 25: En sång av Juvelen.
Just nu gör Israel fel. Bara så ni vet det. Övervåld skapar ingen hållbar situation. Hamas hjälper inte sitt folk. Barn får sitta emellan som så ofta förut. Barn som växer upp med hat och förakt. Som föder intifadan. Som föder stridsvagnarna. Ond cirkel? Ett typexempel på idioti. Vad kan vi göra nu? Knyta händerna och slåss? Våld som lösning? Nej. Knäppa våra händer gemensamt, höja dem gemensamt, stå enade upp för mänsklighetens väl. Aldrig har Israel fått stå till svars för vad de gör. Kanske är det dags nu? Kanske är det dags att Hamas tar sitt ansvar som folkligt valda och avyttrar sina terrorceller? Kanske är det dags att lägga ner vapnen? Kanske dags för världen att sluta vara sjukligt rädda för att Israel skall skrika antisemit så fort någon säger emot dem? Bojkotta Israel? Hmmm... Jag tänker inte äta apelsiner iaf...
Som liten människa så står jag oförstående inför detta och blir bara ledsen...
När jag ser den här videon så blir jag oxå ledsen. Just den där frasen tar mig. Inte för att jag kanske är ledsen men den tar tag i mig. Kanske lite titelns fel oxå. Lite så är det ju.
Jag är i tystnad igen. En omställning att göra. Att gå ifrån totalt liv till lugn på en dag är mycket svårt för mig. Lugn och ro ligger inte för mig, det är inte min grej. Jag vill vara där det händer, där ni är. Där armarna är i luften å humöret hålls högt. Där ni är. Ni. De andra. Dom som min värld är byggd av. Han som min värld är byggd av. Fast Han finns ju här. Alltid. Trots mina begränsande uppfattningar och fördomar. Jag tycker om när jag upptäcker nya saker hos mig själv, när jag kan förändras och förbättras. Läste någonstans att kvinnor vill ha riktiga män. Då får jag en liten spark i ryggen och tror att det finns en plats för min sort här än. Inte kanske för att jag är manligast i stan men min sort är ju den där typen ändå. Va fasen, nu ursäktar jag mig när jag skriver, varför då? Och till vem? Jösses.
Jag har en vän jag älskar. Jag har många men just nu tänker jag på en. En märklig väg har vi gått. Lång och krokig. Och som vi går nu tycker både är konstigt. Men han är min vän. Liksom många andra men han är speciell. Pecis som alla de andra. Unik precis som alla de andra. Lycklig och rik är jag.
Tror ni att Rom byggdes på en dag era dårar? Tror ni att dess sju torn skulle resas på en vecka? Tror ni att ni kan göra det som jag inte klarar av? Vem är ni som kommer här och smyger i buskarna, gömmer sig för min blick och viskar i hörnen? Är ni inte män? Kom fram å stå upp och tala då. Så skall vi ta en mandomskamp. Blod, svett och aska. Kom igen bara. Mina tänder är blottade och jag väntar. Mitt liv hittills har varit en väg som har lett mot detta.
"Varg"
