Kapitel 42: Jag vet var 90talet bor någonstans!!
Längesedan jag skrev nu. Undrar vart orden lagras när dom inte får komma ut? Eller försviner dom bara spårlöst månntro?
Oho, den onämnbara känslan kommer på ett flygplan imorgon. Till Arlanda skulle jag tro. På tv:en visas planeter och sjuka varelser. Det finns något så vackert i flygplatser. Alltid är det folk på väg. Tomheten känns bättre där för vi delar den. Total jävla död finns det just nu att köpa på IKEA. Kanske man skulle fynda? Jag vet inte varför det blev som det blev men nog finns det en förklaring. Förmodligen är den lika enkel som den är bred. Jag kan fortfarande inte se på molnen utan att undra vad som skulle hänt om jag tagit det där vapnet i mina händer och tryckt det mot mitt bröst. Jag släppte in någon här och jag kom inte ut igen. Ta den där chipsskålen ch ställ den på bordet igen, jag tycker om att se hur ljuset från lampan spela i den. Glaset är så skönt förvridet och blått. Isbjörnar. Dom svälter inte men dom dör. Till vilken nytta rakade du av dig håret och hävdade att den rådande världsordningen var fel? Hur förändrade du världen och dess klockor genom at blöda på barrikaderna? Jag håller fortfarande fanan högt, det vet du, men det känns mer och mer meningslöst varje år. Fortfarande firar jag den dagen då du for, fortfarande väntar jag, med desperation och rädsla, på det där julkortet du sade att du skulle skicka. Det blev tomt här utan dig. Vinden i mitt ansikte räcker inte längre till för att mitt hjärta skall bulta. Kommer du ihåg den lilla sydafrikanska flickan vi träffade? Hon dog förra sommaren vet du. Hon väntade även hon. Men som vanligt så kunde du inte nå igenom buntarna med papper och högarna av asfalt, så hon dog ensam. Jag kunde inget annat göra än att maktlös se på medans hon tynade bort. Hennes lövtunna kropp lytes av vinden och seglade iväg. Då grät jag för första gången sedan Svart dog. Än idag kan jag skratta åt hans storvulna gester på kalas och hans små små badankor han envisades med att släpa med sig vart han än gick. Vi bor på en planet som långsamt dör. Det finns ingen återvändo nu för oss. Kanske skall vi åka till Venus och vara tvungna att säga våra sista farväl men jag tvekar på att 80talet gav oss de sanningarna. Skatteskulder var vad det gav oss. Barrikaderna är fortfarande blöta av vårat svett, dom luktar fortfarande av blodet från de som offrade sig. Och just nu, såhär när världen obekymrat snurrar runt i en meningslös elips och sommarhusen rustas upp, så sitter det en gammal man med sin get och pratar med sin son. Vart gick ni egentligen? När stannade ni och tog paus? Jag tappade bort er hel efter Ingolstadt. Jag hatar det så mycket just nu,för att dra en jämförelse till J och perioden. Jag vill inte vara med längre tror jag. Jag spelar inte det spelet visar det sig. Och för att höra musiken så måste jag förneka den sidan av mig som lever av avfall. Jag skall vandra mina år i öknen för att få vara den som jag vill. Du visste ju allt detta, varför sa du inget? Du vet hur jag lider av att leva på bär och frön. Jesus dog för mig har jag hört sägas. Det är det enda jag har ibland. Detta kan läsas som det håller på att bli men man skall inte ta det på för stort allvar. Det ligger någonstans bakom och det ändrar riktning just nu känner jag. Miljarder med myror bär iväg på en bil och Herr Håkansson finner snart att hans värld inte är så lättlevd som han alltid har trott. För det du gjorde mot mig när du stack vill jag att du straffas. Jag vill se dig hängd för detta. Nog för att jag slår i luften med detta trädet men du vet var jag står. Ändå så blir jag kvar här, den förbannade vinden torkar sakta ut mitt ansikte men jag tänker inte vika mig. Det blir en spricka i mig när jag skriver och jag fortsätter. Jag är mig själv fortfrande dock. Genom allt det som sker går jag hel och stark. Men jag saknar er så att mitt hjärta går sönder ibland. Det skär i mig när ni inte är där jag är. När duvan pratar göteborgska så svider det till och jag saknar er. Ni är inte här och jag är vilse. Hel och stark och aldrig ensam står jag men jag går vilse här just nu. Jag tar slut just nu men det kommer igen. Jag vet att det förändras, jag vet att det försvinner. In i natten sprang jag nån gång för många år sen och jag vet inte om jag kom tillbaka. Jag skrev någonstans att min 17åring somnade. Han har somnat in för gott verkar det som. Han behövde vilan, det gjorde han. Detta ständiga krig mot mänskligheten och kanske framförallt sig själv tog honom till sist. Han dog med seger i ögonen och sin skinnjacka i händerna. Jag vet att han dog lycklig för jag var dä. Jag begraver ålder efter ålder och det är sorgliga avsked för jag har älskat dem allihopa. Men samtidigt kan jag lämna kryptan med ett leende på läpparna och veta att kommer se dem igen. När dom är som dom skulle vara. När kriget är över. Tills dess så får de vila ifrid. Den som inte är död än väntar på friden fortfarande och tryggt kan jag bevittna hans kamp för fred för vi delar den. Skala av mig det som var jag så det kan bli vår. Igen. James Dean gick förlorad, vilket ideal skall jag nu följa tro? Det snurrar lite för fort just nu tror jag. Jag lägger mig snart.
Till minne av de olika jag som har bränt denna värld. Till minne av en kärlek jag aldrig tror dör. Till minne av den kärleken som aldrig blev. Tilllycka för den kärlek som komma skall. Tilllycka för det jag som skall bränna världen. Alltid för Honom, alltid hemåt.
Oho, den onämnbara känslan kommer på ett flygplan imorgon. Till Arlanda skulle jag tro. På tv:en visas planeter och sjuka varelser. Det finns något så vackert i flygplatser. Alltid är det folk på väg. Tomheten känns bättre där för vi delar den. Total jävla död finns det just nu att köpa på IKEA. Kanske man skulle fynda? Jag vet inte varför det blev som det blev men nog finns det en förklaring. Förmodligen är den lika enkel som den är bred. Jag kan fortfarande inte se på molnen utan att undra vad som skulle hänt om jag tagit det där vapnet i mina händer och tryckt det mot mitt bröst. Jag släppte in någon här och jag kom inte ut igen. Ta den där chipsskålen ch ställ den på bordet igen, jag tycker om att se hur ljuset från lampan spela i den. Glaset är så skönt förvridet och blått. Isbjörnar. Dom svälter inte men dom dör. Till vilken nytta rakade du av dig håret och hävdade att den rådande världsordningen var fel? Hur förändrade du världen och dess klockor genom at blöda på barrikaderna? Jag håller fortfarande fanan högt, det vet du, men det känns mer och mer meningslöst varje år. Fortfarande firar jag den dagen då du for, fortfarande väntar jag, med desperation och rädsla, på det där julkortet du sade att du skulle skicka. Det blev tomt här utan dig. Vinden i mitt ansikte räcker inte längre till för att mitt hjärta skall bulta. Kommer du ihåg den lilla sydafrikanska flickan vi träffade? Hon dog förra sommaren vet du. Hon väntade även hon. Men som vanligt så kunde du inte nå igenom buntarna med papper och högarna av asfalt, så hon dog ensam. Jag kunde inget annat göra än att maktlös se på medans hon tynade bort. Hennes lövtunna kropp lytes av vinden och seglade iväg. Då grät jag för första gången sedan Svart dog. Än idag kan jag skratta åt hans storvulna gester på kalas och hans små små badankor han envisades med att släpa med sig vart han än gick. Vi bor på en planet som långsamt dör. Det finns ingen återvändo nu för oss. Kanske skall vi åka till Venus och vara tvungna att säga våra sista farväl men jag tvekar på att 80talet gav oss de sanningarna. Skatteskulder var vad det gav oss. Barrikaderna är fortfarande blöta av vårat svett, dom luktar fortfarande av blodet från de som offrade sig. Och just nu, såhär när världen obekymrat snurrar runt i en meningslös elips och sommarhusen rustas upp, så sitter det en gammal man med sin get och pratar med sin son. Vart gick ni egentligen? När stannade ni och tog paus? Jag tappade bort er hel efter Ingolstadt. Jag hatar det så mycket just nu,för att dra en jämförelse till J och perioden. Jag vill inte vara med längre tror jag. Jag spelar inte det spelet visar det sig. Och för att höra musiken så måste jag förneka den sidan av mig som lever av avfall. Jag skall vandra mina år i öknen för att få vara den som jag vill. Du visste ju allt detta, varför sa du inget? Du vet hur jag lider av att leva på bär och frön. Jesus dog för mig har jag hört sägas. Det är det enda jag har ibland. Detta kan läsas som det håller på att bli men man skall inte ta det på för stort allvar. Det ligger någonstans bakom och det ändrar riktning just nu känner jag. Miljarder med myror bär iväg på en bil och Herr Håkansson finner snart att hans värld inte är så lättlevd som han alltid har trott. För det du gjorde mot mig när du stack vill jag att du straffas. Jag vill se dig hängd för detta. Nog för att jag slår i luften med detta trädet men du vet var jag står. Ändå så blir jag kvar här, den förbannade vinden torkar sakta ut mitt ansikte men jag tänker inte vika mig. Det blir en spricka i mig när jag skriver och jag fortsätter. Jag är mig själv fortfrande dock. Genom allt det som sker går jag hel och stark. Men jag saknar er så att mitt hjärta går sönder ibland. Det skär i mig när ni inte är där jag är. När duvan pratar göteborgska så svider det till och jag saknar er. Ni är inte här och jag är vilse. Hel och stark och aldrig ensam står jag men jag går vilse här just nu. Jag tar slut just nu men det kommer igen. Jag vet att det förändras, jag vet att det försvinner. In i natten sprang jag nån gång för många år sen och jag vet inte om jag kom tillbaka. Jag skrev någonstans att min 17åring somnade. Han har somnat in för gott verkar det som. Han behövde vilan, det gjorde han. Detta ständiga krig mot mänskligheten och kanske framförallt sig själv tog honom till sist. Han dog med seger i ögonen och sin skinnjacka i händerna. Jag vet att han dog lycklig för jag var dä. Jag begraver ålder efter ålder och det är sorgliga avsked för jag har älskat dem allihopa. Men samtidigt kan jag lämna kryptan med ett leende på läpparna och veta att kommer se dem igen. När dom är som dom skulle vara. När kriget är över. Tills dess så får de vila ifrid. Den som inte är död än väntar på friden fortfarande och tryggt kan jag bevittna hans kamp för fred för vi delar den. Skala av mig det som var jag så det kan bli vår. Igen. James Dean gick förlorad, vilket ideal skall jag nu följa tro? Det snurrar lite för fort just nu tror jag. Jag lägger mig snart.
Till minne av de olika jag som har bränt denna värld. Till minne av en kärlek jag aldrig tror dör. Till minne av den kärleken som aldrig blev. Tilllycka för den kärlek som komma skall. Tilllycka för det jag som skall bränna världen. Alltid för Honom, alltid hemåt.
Kommentarer
Trackback
