Kapitel 41: In the land of the Lion and the Witch.
Så där ja. Nu var jag äntligen i Tyskland. Efter många om och men och kanske och otydliga svar. Sitter i Warnemünde utanför Rosock på hotellet. Mysig liten stad med mängder av restauranger och fiskeaffärer. Gör inget om det blir lite väntetid här. Men å andra sidan så gör det inget om vi får komma ut och börja kapa på måndag. Ser framemot detta jobbet. Som arbetskamraten sa, det är helt okej att tytcka detta jobbet är coolt för det är det. Så jag tycker det är coolt. Så de så.
Just nu läser jag böckerna om Narnia igen. Jag har inte läst dem på säkert 10 år så jag var lite spänd på vad jag skulle tycka. Reaktionen är inte så hemskt annorlunda mot när jag läste dem för första gången för snart 17 år sen. Fortfarande spännande och fängslande. Trots att man nu har uppnått mogen ålder och är närmare 30 än 20 i ålder så dras jag med i berätelsen. Jag kan se Cair Paravel, jag kan höra Aslans röst. Precis som när jag var liten pilt. Spännande det där. Bilderna lever kvar i huvudet, känslorna har inte lämnat mitt bröst än. Jag har saknat att läsa. Jag har saknat orden, känslorna och lugnet man får med en bok. Jag har missat mycket läsande men det skall jag ta igen. Så sitter ni inne med boktips så tveka ej att lämna dem. Ni kan dock utelämna alla svenska kriminalromaner och dylikt dock. Dom har aldrig fallit mig i smaken. Ge mig skräck, ge mig berättelser om troll och häxor, ge mig historiska händelser och memoarer, ge mig klassiker, ge mig Mannens ord. Mannens ord. Det som jag inte läst på lika länge som C.S Lewis ord. Det känns så iallafall. Dom syns mig nästan främmande nu. Jag har levt med endast ett fåtal av dem de senaste åren. På gott och på ont. Jag skall återigen pröva dem tror jag. Ge dem en chans att återigen få betyda något, lära mig av dem.
Jag har lärt mig en sak. Att jag inte är en bra människokännare visste jag sedan innan men jag har lärt mig att man inte skall döma folk efter det första intrycket och på rykten. Ett misstag jag har begått många gånger. Ni skall alla få en chans. Jag tror jag kan börja kalla det jag lär mig nu livserfarenhet.
Metallica ikväll. I stockholm. Jag skulle varit där med vänner och njutit av musiken. Så blev det inte den här gången. Nästa gång. Förhoppningar.
Just nu läser jag böckerna om Narnia igen. Jag har inte läst dem på säkert 10 år så jag var lite spänd på vad jag skulle tycka. Reaktionen är inte så hemskt annorlunda mot när jag läste dem för första gången för snart 17 år sen. Fortfarande spännande och fängslande. Trots att man nu har uppnått mogen ålder och är närmare 30 än 20 i ålder så dras jag med i berätelsen. Jag kan se Cair Paravel, jag kan höra Aslans röst. Precis som när jag var liten pilt. Spännande det där. Bilderna lever kvar i huvudet, känslorna har inte lämnat mitt bröst än. Jag har saknat att läsa. Jag har saknat orden, känslorna och lugnet man får med en bok. Jag har missat mycket läsande men det skall jag ta igen. Så sitter ni inne med boktips så tveka ej att lämna dem. Ni kan dock utelämna alla svenska kriminalromaner och dylikt dock. Dom har aldrig fallit mig i smaken. Ge mig skräck, ge mig berättelser om troll och häxor, ge mig historiska händelser och memoarer, ge mig klassiker, ge mig Mannens ord. Mannens ord. Det som jag inte läst på lika länge som C.S Lewis ord. Det känns så iallafall. Dom syns mig nästan främmande nu. Jag har levt med endast ett fåtal av dem de senaste åren. På gott och på ont. Jag skall återigen pröva dem tror jag. Ge dem en chans att återigen få betyda något, lära mig av dem.
Jag har lärt mig en sak. Att jag inte är en bra människokännare visste jag sedan innan men jag har lärt mig att man inte skall döma folk efter det första intrycket och på rykten. Ett misstag jag har begått många gånger. Ni skall alla få en chans. Jag tror jag kan börja kalla det jag lär mig nu livserfarenhet.
Metallica ikväll. I stockholm. Jag skulle varit där med vänner och njutit av musiken. Så blev det inte den här gången. Nästa gång. Förhoppningar.
