Kapitel 42: Jag vet var 90talet bor någonstans!!
Längesedan jag skrev nu. Undrar vart orden lagras när dom inte får komma ut? Eller försviner dom bara spårlöst månntro?
Oho, den onämnbara känslan kommer på ett flygplan imorgon. Till Arlanda skulle jag tro. På tv:en visas planeter och sjuka varelser. Det finns något så vackert i flygplatser. Alltid är det folk på väg. Tomheten känns bättre där för vi delar den. Total jävla död finns det just nu att köpa på IKEA. Kanske man skulle fynda? Jag vet inte varför det blev som det blev men nog finns det en förklaring. Förmodligen är den lika enkel som den är bred. Jag kan fortfarande inte se på molnen utan att undra vad som skulle hänt om jag tagit det där vapnet i mina händer och tryckt det mot mitt bröst. Jag släppte in någon här och jag kom inte ut igen. Ta den där chipsskålen ch ställ den på bordet igen, jag tycker om att se hur ljuset från lampan spela i den. Glaset är så skönt förvridet och blått. Isbjörnar. Dom svälter inte men dom dör. Till vilken nytta rakade du av dig håret och hävdade att den rådande världsordningen var fel? Hur förändrade du världen och dess klockor genom at blöda på barrikaderna? Jag håller fortfarande fanan högt, det vet du, men det känns mer och mer meningslöst varje år. Fortfarande firar jag den dagen då du for, fortfarande väntar jag, med desperation och rädsla, på det där julkortet du sade att du skulle skicka. Det blev tomt här utan dig. Vinden i mitt ansikte räcker inte längre till för att mitt hjärta skall bulta. Kommer du ihåg den lilla sydafrikanska flickan vi träffade? Hon dog förra sommaren vet du. Hon väntade även hon. Men som vanligt så kunde du inte nå igenom buntarna med papper och högarna av asfalt, så hon dog ensam. Jag kunde inget annat göra än att maktlös se på medans hon tynade bort. Hennes lövtunna kropp lytes av vinden och seglade iväg. Då grät jag för första gången sedan Svart dog. Än idag kan jag skratta åt hans storvulna gester på kalas och hans små små badankor han envisades med att släpa med sig vart han än gick. Vi bor på en planet som långsamt dör. Det finns ingen återvändo nu för oss. Kanske skall vi åka till Venus och vara tvungna att säga våra sista farväl men jag tvekar på att 80talet gav oss de sanningarna. Skatteskulder var vad det gav oss. Barrikaderna är fortfarande blöta av vårat svett, dom luktar fortfarande av blodet från de som offrade sig. Och just nu, såhär när världen obekymrat snurrar runt i en meningslös elips och sommarhusen rustas upp, så sitter det en gammal man med sin get och pratar med sin son. Vart gick ni egentligen? När stannade ni och tog paus? Jag tappade bort er hel efter Ingolstadt. Jag hatar det så mycket just nu,för att dra en jämförelse till J och perioden. Jag vill inte vara med längre tror jag. Jag spelar inte det spelet visar det sig. Och för att höra musiken så måste jag förneka den sidan av mig som lever av avfall. Jag skall vandra mina år i öknen för att få vara den som jag vill. Du visste ju allt detta, varför sa du inget? Du vet hur jag lider av att leva på bär och frön. Jesus dog för mig har jag hört sägas. Det är det enda jag har ibland. Detta kan läsas som det håller på att bli men man skall inte ta det på för stort allvar. Det ligger någonstans bakom och det ändrar riktning just nu känner jag. Miljarder med myror bär iväg på en bil och Herr Håkansson finner snart att hans värld inte är så lättlevd som han alltid har trott. För det du gjorde mot mig när du stack vill jag att du straffas. Jag vill se dig hängd för detta. Nog för att jag slår i luften med detta trädet men du vet var jag står. Ändå så blir jag kvar här, den förbannade vinden torkar sakta ut mitt ansikte men jag tänker inte vika mig. Det blir en spricka i mig när jag skriver och jag fortsätter. Jag är mig själv fortfrande dock. Genom allt det som sker går jag hel och stark. Men jag saknar er så att mitt hjärta går sönder ibland. Det skär i mig när ni inte är där jag är. När duvan pratar göteborgska så svider det till och jag saknar er. Ni är inte här och jag är vilse. Hel och stark och aldrig ensam står jag men jag går vilse här just nu. Jag tar slut just nu men det kommer igen. Jag vet att det förändras, jag vet att det försvinner. In i natten sprang jag nån gång för många år sen och jag vet inte om jag kom tillbaka. Jag skrev någonstans att min 17åring somnade. Han har somnat in för gott verkar det som. Han behövde vilan, det gjorde han. Detta ständiga krig mot mänskligheten och kanske framförallt sig själv tog honom till sist. Han dog med seger i ögonen och sin skinnjacka i händerna. Jag vet att han dog lycklig för jag var dä. Jag begraver ålder efter ålder och det är sorgliga avsked för jag har älskat dem allihopa. Men samtidigt kan jag lämna kryptan med ett leende på läpparna och veta att kommer se dem igen. När dom är som dom skulle vara. När kriget är över. Tills dess så får de vila ifrid. Den som inte är död än väntar på friden fortfarande och tryggt kan jag bevittna hans kamp för fred för vi delar den. Skala av mig det som var jag så det kan bli vår. Igen. James Dean gick förlorad, vilket ideal skall jag nu följa tro? Det snurrar lite för fort just nu tror jag. Jag lägger mig snart.
Till minne av de olika jag som har bränt denna värld. Till minne av en kärlek jag aldrig tror dör. Till minne av den kärleken som aldrig blev. Tilllycka för den kärlek som komma skall. Tilllycka för det jag som skall bränna världen. Alltid för Honom, alltid hemåt.
Oho, den onämnbara känslan kommer på ett flygplan imorgon. Till Arlanda skulle jag tro. På tv:en visas planeter och sjuka varelser. Det finns något så vackert i flygplatser. Alltid är det folk på väg. Tomheten känns bättre där för vi delar den. Total jävla död finns det just nu att köpa på IKEA. Kanske man skulle fynda? Jag vet inte varför det blev som det blev men nog finns det en förklaring. Förmodligen är den lika enkel som den är bred. Jag kan fortfarande inte se på molnen utan att undra vad som skulle hänt om jag tagit det där vapnet i mina händer och tryckt det mot mitt bröst. Jag släppte in någon här och jag kom inte ut igen. Ta den där chipsskålen ch ställ den på bordet igen, jag tycker om att se hur ljuset från lampan spela i den. Glaset är så skönt förvridet och blått. Isbjörnar. Dom svälter inte men dom dör. Till vilken nytta rakade du av dig håret och hävdade att den rådande världsordningen var fel? Hur förändrade du världen och dess klockor genom at blöda på barrikaderna? Jag håller fortfarande fanan högt, det vet du, men det känns mer och mer meningslöst varje år. Fortfarande firar jag den dagen då du for, fortfarande väntar jag, med desperation och rädsla, på det där julkortet du sade att du skulle skicka. Det blev tomt här utan dig. Vinden i mitt ansikte räcker inte längre till för att mitt hjärta skall bulta. Kommer du ihåg den lilla sydafrikanska flickan vi träffade? Hon dog förra sommaren vet du. Hon väntade även hon. Men som vanligt så kunde du inte nå igenom buntarna med papper och högarna av asfalt, så hon dog ensam. Jag kunde inget annat göra än att maktlös se på medans hon tynade bort. Hennes lövtunna kropp lytes av vinden och seglade iväg. Då grät jag för första gången sedan Svart dog. Än idag kan jag skratta åt hans storvulna gester på kalas och hans små små badankor han envisades med att släpa med sig vart han än gick. Vi bor på en planet som långsamt dör. Det finns ingen återvändo nu för oss. Kanske skall vi åka till Venus och vara tvungna att säga våra sista farväl men jag tvekar på att 80talet gav oss de sanningarna. Skatteskulder var vad det gav oss. Barrikaderna är fortfarande blöta av vårat svett, dom luktar fortfarande av blodet från de som offrade sig. Och just nu, såhär när världen obekymrat snurrar runt i en meningslös elips och sommarhusen rustas upp, så sitter det en gammal man med sin get och pratar med sin son. Vart gick ni egentligen? När stannade ni och tog paus? Jag tappade bort er hel efter Ingolstadt. Jag hatar det så mycket just nu,för att dra en jämförelse till J och perioden. Jag vill inte vara med längre tror jag. Jag spelar inte det spelet visar det sig. Och för att höra musiken så måste jag förneka den sidan av mig som lever av avfall. Jag skall vandra mina år i öknen för att få vara den som jag vill. Du visste ju allt detta, varför sa du inget? Du vet hur jag lider av att leva på bär och frön. Jesus dog för mig har jag hört sägas. Det är det enda jag har ibland. Detta kan läsas som det håller på att bli men man skall inte ta det på för stort allvar. Det ligger någonstans bakom och det ändrar riktning just nu känner jag. Miljarder med myror bär iväg på en bil och Herr Håkansson finner snart att hans värld inte är så lättlevd som han alltid har trott. För det du gjorde mot mig när du stack vill jag att du straffas. Jag vill se dig hängd för detta. Nog för att jag slår i luften med detta trädet men du vet var jag står. Ändå så blir jag kvar här, den förbannade vinden torkar sakta ut mitt ansikte men jag tänker inte vika mig. Det blir en spricka i mig när jag skriver och jag fortsätter. Jag är mig själv fortfrande dock. Genom allt det som sker går jag hel och stark. Men jag saknar er så att mitt hjärta går sönder ibland. Det skär i mig när ni inte är där jag är. När duvan pratar göteborgska så svider det till och jag saknar er. Ni är inte här och jag är vilse. Hel och stark och aldrig ensam står jag men jag går vilse här just nu. Jag tar slut just nu men det kommer igen. Jag vet att det förändras, jag vet att det försvinner. In i natten sprang jag nån gång för många år sen och jag vet inte om jag kom tillbaka. Jag skrev någonstans att min 17åring somnade. Han har somnat in för gott verkar det som. Han behövde vilan, det gjorde han. Detta ständiga krig mot mänskligheten och kanske framförallt sig själv tog honom till sist. Han dog med seger i ögonen och sin skinnjacka i händerna. Jag vet att han dog lycklig för jag var dä. Jag begraver ålder efter ålder och det är sorgliga avsked för jag har älskat dem allihopa. Men samtidigt kan jag lämna kryptan med ett leende på läpparna och veta att kommer se dem igen. När dom är som dom skulle vara. När kriget är över. Tills dess så får de vila ifrid. Den som inte är död än väntar på friden fortfarande och tryggt kan jag bevittna hans kamp för fred för vi delar den. Skala av mig det som var jag så det kan bli vår. Igen. James Dean gick förlorad, vilket ideal skall jag nu följa tro? Det snurrar lite för fort just nu tror jag. Jag lägger mig snart.
Till minne av de olika jag som har bränt denna värld. Till minne av en kärlek jag aldrig tror dör. Till minne av den kärleken som aldrig blev. Tilllycka för den kärlek som komma skall. Tilllycka för det jag som skall bränna världen. Alltid för Honom, alltid hemåt.
Kapitel 41: In the land of the Lion and the Witch.
Så där ja. Nu var jag äntligen i Tyskland. Efter många om och men och kanske och otydliga svar. Sitter i Warnemünde utanför Rosock på hotellet. Mysig liten stad med mängder av restauranger och fiskeaffärer. Gör inget om det blir lite väntetid här. Men å andra sidan så gör det inget om vi får komma ut och börja kapa på måndag. Ser framemot detta jobbet. Som arbetskamraten sa, det är helt okej att tytcka detta jobbet är coolt för det är det. Så jag tycker det är coolt. Så de så.
Just nu läser jag böckerna om Narnia igen. Jag har inte läst dem på säkert 10 år så jag var lite spänd på vad jag skulle tycka. Reaktionen är inte så hemskt annorlunda mot när jag läste dem för första gången för snart 17 år sen. Fortfarande spännande och fängslande. Trots att man nu har uppnått mogen ålder och är närmare 30 än 20 i ålder så dras jag med i berätelsen. Jag kan se Cair Paravel, jag kan höra Aslans röst. Precis som när jag var liten pilt. Spännande det där. Bilderna lever kvar i huvudet, känslorna har inte lämnat mitt bröst än. Jag har saknat att läsa. Jag har saknat orden, känslorna och lugnet man får med en bok. Jag har missat mycket läsande men det skall jag ta igen. Så sitter ni inne med boktips så tveka ej att lämna dem. Ni kan dock utelämna alla svenska kriminalromaner och dylikt dock. Dom har aldrig fallit mig i smaken. Ge mig skräck, ge mig berättelser om troll och häxor, ge mig historiska händelser och memoarer, ge mig klassiker, ge mig Mannens ord. Mannens ord. Det som jag inte läst på lika länge som C.S Lewis ord. Det känns så iallafall. Dom syns mig nästan främmande nu. Jag har levt med endast ett fåtal av dem de senaste åren. På gott och på ont. Jag skall återigen pröva dem tror jag. Ge dem en chans att återigen få betyda något, lära mig av dem.
Jag har lärt mig en sak. Att jag inte är en bra människokännare visste jag sedan innan men jag har lärt mig att man inte skall döma folk efter det första intrycket och på rykten. Ett misstag jag har begått många gånger. Ni skall alla få en chans. Jag tror jag kan börja kalla det jag lär mig nu livserfarenhet.
Metallica ikväll. I stockholm. Jag skulle varit där med vänner och njutit av musiken. Så blev det inte den här gången. Nästa gång. Förhoppningar.
Just nu läser jag böckerna om Narnia igen. Jag har inte läst dem på säkert 10 år så jag var lite spänd på vad jag skulle tycka. Reaktionen är inte så hemskt annorlunda mot när jag läste dem för första gången för snart 17 år sen. Fortfarande spännande och fängslande. Trots att man nu har uppnått mogen ålder och är närmare 30 än 20 i ålder så dras jag med i berätelsen. Jag kan se Cair Paravel, jag kan höra Aslans röst. Precis som när jag var liten pilt. Spännande det där. Bilderna lever kvar i huvudet, känslorna har inte lämnat mitt bröst än. Jag har saknat att läsa. Jag har saknat orden, känslorna och lugnet man får med en bok. Jag har missat mycket läsande men det skall jag ta igen. Så sitter ni inne med boktips så tveka ej att lämna dem. Ni kan dock utelämna alla svenska kriminalromaner och dylikt dock. Dom har aldrig fallit mig i smaken. Ge mig skräck, ge mig berättelser om troll och häxor, ge mig historiska händelser och memoarer, ge mig klassiker, ge mig Mannens ord. Mannens ord. Det som jag inte läst på lika länge som C.S Lewis ord. Det känns så iallafall. Dom syns mig nästan främmande nu. Jag har levt med endast ett fåtal av dem de senaste åren. På gott och på ont. Jag skall återigen pröva dem tror jag. Ge dem en chans att återigen få betyda något, lära mig av dem.
Jag har lärt mig en sak. Att jag inte är en bra människokännare visste jag sedan innan men jag har lärt mig att man inte skall döma folk efter det första intrycket och på rykten. Ett misstag jag har begått många gånger. Ni skall alla få en chans. Jag tror jag kan börja kalla det jag lär mig nu livserfarenhet.
Metallica ikväll. I stockholm. Jag skulle varit där med vänner och njutit av musiken. Så blev det inte den här gången. Nästa gång. Förhoppningar.
Kapiel 40: Ja, det var väl avtalat så?
Just nu lyssnar mina grannar, osäker på vilka av dem men förmodligen inte mina arabiska grannar om jag får vara fördomsfull vilket man inte får men det skiter jag i just nu, på sådan där slö 20tals musik man hör i gamla filmer. Slö jazz med knepiga röster och trumpeter som låter sådär speciellt. Jädrar va lyhört det är här. Värt att tänka på de dagar man har besök... Jag försvarar mig mot det, inte för att jag har nått emot musiken i sig men, med att slänga på Dance of the Manatee med Fair to Midland. Var ett tag sedan jag lyssnade på dem. Dom är ju trevliga. Så, en update då. Just nu är jag satt i beredskap för att åka till Tyskland på jobb. Har varit det sen i tisdags men fick besked idag om att det inte var så. Sedan, blott en timme senare, så kommer det nya besked att jag är fortfarande i beredskap. Så här sitter jag nu. Missar konserten med Älvan. Det är ju lite tråkigt får jag säga. Hade sett framemot både musiken och sällskapet. Men det får gå för denna gången. Med största sannolikhet så missar jag Metallica nästa vecka med. Och förmodligen så blir det ingen Thåströmspelning för min del. Jag som aldrig skulle missa en enda spelning till jag verkligen ville se. Tur att jag är så principfast. Jag är ju medveten om denna aspekten av mitt jobb och tycker på ett sätt om den men det är lite tråkigt. Tanken på att missa så mycket och kanske mista kontakten med vänner jag älskar skrämmer mig en massa. Jag tror inte det händer för jag har fruktulöst bra vänner så men ändå. Jobbet är iallafall inte värt att mista dem för så blir det riktigt illa så får vi se över situationen. Vad har jag då att se framemot? Arvika kanske? Får försöka med semester då men just då händer det mycket intressant på jobbet så vi får se. Sen krockar det ju med Roskilde och det svider ju som ett papercut.. Men vi får se. Man känner sig rätt mycket action sådär när man är i beredskap o skall kunna åka ut närsomhelst å se till att en av våra länkar till Europa fungerar. På havet oxå. Macholassen i mig jublar och tar på sig själv i ren glädje. Men musiken.. Shit, va jobbigt. Ja jösses.
När jag hör den låten så finns det ett enda minne som kommer upp. Forna dagars storhet ropar med hesa röster och tårar i ögonen. Har du någonsin sett en staty se så verkligen ut att du viljat gråta? På askan av skogen byggde jag ett hus utav sten. Högt uppe svävade Närvaron med ögon som aldrig sover. Jag tror att Medusa grät sig till sömns och Hufsa bara ville känna värmen av någons totala närvaro. Tillsammans är man mindre ensam är en bok tror jag men jag tror att de flesta av mina varelser och fantasifoster skulle hålla med om det. Jag tror att Svart skulle haft något att säga om den saken men han skall alltid utmärka sig och vara lite udda. Kanske därför jag har favoriserat honom så. Jag såg en gång honom och Amelia tillsammans. Det var så konstigt att se. Den vanligtvis så vaksamma blicken vilade och händerna verkade nästan avslappnade. Lotta och Sture däremot, som alltid vandrat tillsammans, dom verkar nästan blasé numera. Tidens tand gnager hårt på just dem verkar det som. Min text börjar alltid sådär, den bildar en väg fram till det jag vill säga. Jag tror att sanningen brukar vila i mitten av allt. Så när jag bryter av allt svammlande så tror jag att jag nått ditt jag ville. Som en massage. Man måste bearbeta musklerna för att komma åt ordentligt. Jag sträcker mig bara lite i början för att sedan kunna gå vidare. Namnen är oftast utan betydelse. Svart t.ex. Delvis är ju namnet påkommet för att sätta fingret på det men det ligger mycket mer bakom. Samtidigt som det är så slumpmässigt att jag tror änglarna gråter. Jag läser förresten det där kapitlet ibland. Jag är så nöjd med mig själv då. För jag är ju ett fan av mig själv. Hade jag gjort musik skulle jag lyssnat på den för den hade ju varit det bästa jag hört. Så är det väl? Nu kommer ett stycke av svammel där sanningen kommer gömma sig men ändå finas där för vaksamma ögon.
Blondiner. Ja, man kan snart se dem överallt. Jag har sett några stycken i mitt liv men oftast så har dom försvunnit bakom andra färger. Oj, det stoppade visst. Jag hade en tanke men jag hittade inte riktigt dit. Då är det sällan någon mening med att försöka. Jag är inte som Nästan Gud, saknar den disciplinen. Inte för att jag skulle jämföra det jag skriver med det han skriver men ändå. Jag är mer som mannen på busshållplatsen på väg till Roskilde som förklarade för mig och flickan jag älskade att man skall röka marijuana för det släpper lös kreativiteten. Inte för att jag röker det men på nått sätt så tror jag att vi var lika. Jag funderar ibland på alla männsikor man mött och sedan aldrig sett igen. Människor man verkligen mött liksom, i ordet sannaste betydelse. Det finns ett fåtal.
Jag stoppar där tror jag. Jag känner mig som Ingemar Bergman ibland med mina demoner. Det är lite kul.
Tips idag förresten. Tiger Lou´s nya skiva. Hurra för den!!!! Sahara hotnights oxå.
När jag hör den låten så finns det ett enda minne som kommer upp. Forna dagars storhet ropar med hesa röster och tårar i ögonen. Har du någonsin sett en staty se så verkligen ut att du viljat gråta? På askan av skogen byggde jag ett hus utav sten. Högt uppe svävade Närvaron med ögon som aldrig sover. Jag tror att Medusa grät sig till sömns och Hufsa bara ville känna värmen av någons totala närvaro. Tillsammans är man mindre ensam är en bok tror jag men jag tror att de flesta av mina varelser och fantasifoster skulle hålla med om det. Jag tror att Svart skulle haft något att säga om den saken men han skall alltid utmärka sig och vara lite udda. Kanske därför jag har favoriserat honom så. Jag såg en gång honom och Amelia tillsammans. Det var så konstigt att se. Den vanligtvis så vaksamma blicken vilade och händerna verkade nästan avslappnade. Lotta och Sture däremot, som alltid vandrat tillsammans, dom verkar nästan blasé numera. Tidens tand gnager hårt på just dem verkar det som. Min text börjar alltid sådär, den bildar en väg fram till det jag vill säga. Jag tror att sanningen brukar vila i mitten av allt. Så när jag bryter av allt svammlande så tror jag att jag nått ditt jag ville. Som en massage. Man måste bearbeta musklerna för att komma åt ordentligt. Jag sträcker mig bara lite i början för att sedan kunna gå vidare. Namnen är oftast utan betydelse. Svart t.ex. Delvis är ju namnet påkommet för att sätta fingret på det men det ligger mycket mer bakom. Samtidigt som det är så slumpmässigt att jag tror änglarna gråter. Jag läser förresten det där kapitlet ibland. Jag är så nöjd med mig själv då. För jag är ju ett fan av mig själv. Hade jag gjort musik skulle jag lyssnat på den för den hade ju varit det bästa jag hört. Så är det väl? Nu kommer ett stycke av svammel där sanningen kommer gömma sig men ändå finas där för vaksamma ögon.
Blondiner. Ja, man kan snart se dem överallt. Jag har sett några stycken i mitt liv men oftast så har dom försvunnit bakom andra färger. Oj, det stoppade visst. Jag hade en tanke men jag hittade inte riktigt dit. Då är det sällan någon mening med att försöka. Jag är inte som Nästan Gud, saknar den disciplinen. Inte för att jag skulle jämföra det jag skriver med det han skriver men ändå. Jag är mer som mannen på busshållplatsen på väg till Roskilde som förklarade för mig och flickan jag älskade att man skall röka marijuana för det släpper lös kreativiteten. Inte för att jag röker det men på nått sätt så tror jag att vi var lika. Jag funderar ibland på alla männsikor man mött och sedan aldrig sett igen. Människor man verkligen mött liksom, i ordet sannaste betydelse. Det finns ett fåtal.
Jag stoppar där tror jag. Jag känner mig som Ingemar Bergman ibland med mina demoner. Det är lite kul.
Tips idag förresten. Tiger Lou´s nya skiva. Hurra för den!!!! Sahara hotnights oxå.
Kapitel 39: This Imperator is to old for that kind of shit...
Too old. Too big. Too too train. Eller tjoo rjoo train men ändå, ni gettar tha picture eller hur? Jag vill ju tro att jag har ovanligt intellilililigenta läsare eftersom bloggen håller en såpass hög intelektuell standard menar jag. Inte vilken medelsvensson som helst som skulle kunna läsa dessa min djupsinniga skrifter och kunna vrida sitt sinne och sin själ runt dem. Man märker det mest på den oklanderliga stavningen på det allra svåraste orden men även i hur lätt jag använder det svenska språket, hur jag liksom smeker fram mening på mening som om Ordet var en lyra och jag dess Mästare. Hitta serietidningsreferensen och ni får ett pris. Men det jag vill ha sagt är väl helt enkelt att jag rockar. Trots att jag varken är en imperator (tror det är få som har varit det de senaste 1600 åren) eller en ordsmed. Bara en glad gosse som ventilerar sig. Ni vet hur valar andas va? Så är jag. Fast kanske inte riktigt lika svulstig och krillälskande. Nog för att jag gärna lassar i mig ett par kilo när andan faller på men det är mest till fest och när det vankas vardagslyx. Tänk att mellanrum och pauser kan spela så stor roll. Det är ingenting men utan dem så blir allt obegripligt. Streck blir till vackra fraser som berör ens innersta väsen, ljudvågor framkallar tårar och man kan se djupt inne i sig själv at det glöder. Stans vackraste flicka finns här. Oändligt konserverad och höljd i dimma. Man kan skära den som om den vore pudding, fast en celldelande sådan då såklart, och smaka en bit. Det är en sötma som Ni aldrig förr har smakat och aldrig igen kommer att få smaka. Har man en gång tagit sin bit är den förlorad. Lite som med Brunnen ni vet. Den där som ligger vid eken. Kan tyckas vara märkligt att förlägga en brunn så nära ett törstande träd men de som en gång grävde, de gjorde det för att det inte fanns några alternativ. Rötter som stadigt står i marken ger aldrig upp. Dem av er som någon gång fällt en ek vet hur det är. Ni har smakat på evigheten, eller iallafall det som är närmast. En sten låg vid brunnen en gång. Jag vet inte vem som kastade bort den men jag har mina misstankar om at det var jag. Jag är bra på det där. Kasta macka har aldrig varit något som jag varit bra på, men att kasta bort otymliga stenar, det tillhör mitt expertområde. Det var lite syd såhär iefterhand kanske, om det nu var jag som kastade bort den, för den hade passat så bra i torpargrunden jag anlägger nu. Jag ser mig om ibland och upptäcker att vi är så fruktansvärt ensamma här på jorden. Att vi är så fruktansvärt tanklösa. Att den där ilskan jag har i mig inte leder någon vart. Den är lika missriktad som flörtförsök på en gaybar. Där trodde jag det var Björn en gång men det var en amerikan istället. Inte för att det gjorde något, det var skoj ändå, men nog hade det varit extra trivsamt om det hade varit Björn får jag nog säga. Du tassade runt på mitt golv, du tog kort på oss. Nu vilar du tryggt i armlös famn och jag söker en väg ut. Andra har vilat i armlösa famnar och också det har varit lika bra för jag har inte kunnat räcka ända fram. Mitt misslyckande. Inte för att jag slår mig själv med den hammaren längre, jag beslutade mig för att sluta med det då det gav mig huvudvärk, men svedan och klådan sitter ibland i likt en fantomsmärta. Är kanske just det som saknaden är, en fantomsmärta. Man har ont i något som amputerades bort. Kallbrand är inget man leker med fast beslutet att kapa är svårt. Ingen bra bild, lätt och pretentiös, men fuck it inatt.
Det där är en annan sak man kan fundera på. Sexet. Knullandet. Älskogen. Älskandet. Påsättandet. Pippandet. Man ägnar timmar på det och fortfarande så är man tom som en ballong. en såpbubbla som sakta svävar över en äng. Jag vill landa nångång. I en famn med armar som räcker runt. Där mina korta armar räcker till. Där jag är mig och Du är Du. Det flyter som ett vatten och det ena avlöser det andra. Inte för att det behövs för världsfreden, men för att det rinner så bra just nu. Jag vet inte vad jag tänkte för en stund sen men jag vet att det var första gången jag var riktigt sann mot mig själv i en sådan situation. Borta var de masker och barriärer som håller mig tillbaka. Rent och naket var det jag. Frustande energi, hårda händer mot kall hud. Längtan tillbaka försann och blev till dag och sedan vet jag inte om det återvände. Jag tittar ju gärna i backspegeln och fruktar för det som har varit. Orädd framåt javisst men ack så feg bakåt. Med nya friska tag var jag beredd att slå knogarna blodiga, återigen redo att spräcka skallen mot den satans väggen. Jag blir ibland en smula rädd för vad jag är kapabel till men smatidigt så vilar jag tryggt i skenet av ljus. Jag slutade just nu att vara rädd igen. Jag oroar mig fortfarande för dig och dig men jag vet att ni kan om ni bara vill. Kan jag så bör det inte finnas några hinder för er. Jag tror ni vet om min omsorg fast jag skall bli bättre på att sätta ord på den. För jag älskar er. Mina musketörer. Jag vill hela tiden komma tillbaka till 2 centrala teman här. Eller 3 kanske är mer rätt. Dom är så intimt förknippade med varandra och dom snärjer in andra ting i sig så att allt landas och blir som en, ja just det ni gissar alldeles rätt, en pudding. Kanske kan man beskriva livet som en pudding.
Jag är inte nästan som Jesus. Jag är inte James Dean. Jag är inte en Gröna Gatans man. Men jag är mig själv iallafall. Det är en vinst som jag är lycklig över. Du passar in här. Det som inte passar inte skall utvärderas.
Jag ville linda in det och låta dig söka efter det men jag orkar inte. Fast jag tror jag gjorde det halvt undermedvetet märker jag när jag läser denna massan med text. Men jag kan också vara uppriktig, för när saker är viktiga så skall man inte alltid linda in dem. Karin. Räcker med namnet så vet du. Jag skall göra en ansträngning nästa gång.
Det där är en annan sak man kan fundera på. Sexet. Knullandet. Älskogen. Älskandet. Påsättandet. Pippandet. Man ägnar timmar på det och fortfarande så är man tom som en ballong. en såpbubbla som sakta svävar över en äng. Jag vill landa nångång. I en famn med armar som räcker runt. Där mina korta armar räcker till. Där jag är mig och Du är Du. Det flyter som ett vatten och det ena avlöser det andra. Inte för att det behövs för världsfreden, men för att det rinner så bra just nu. Jag vet inte vad jag tänkte för en stund sen men jag vet att det var första gången jag var riktigt sann mot mig själv i en sådan situation. Borta var de masker och barriärer som håller mig tillbaka. Rent och naket var det jag. Frustande energi, hårda händer mot kall hud. Längtan tillbaka försann och blev till dag och sedan vet jag inte om det återvände. Jag tittar ju gärna i backspegeln och fruktar för det som har varit. Orädd framåt javisst men ack så feg bakåt. Med nya friska tag var jag beredd att slå knogarna blodiga, återigen redo att spräcka skallen mot den satans väggen. Jag blir ibland en smula rädd för vad jag är kapabel till men smatidigt så vilar jag tryggt i skenet av ljus. Jag slutade just nu att vara rädd igen. Jag oroar mig fortfarande för dig och dig men jag vet att ni kan om ni bara vill. Kan jag så bör det inte finnas några hinder för er. Jag tror ni vet om min omsorg fast jag skall bli bättre på att sätta ord på den. För jag älskar er. Mina musketörer. Jag vill hela tiden komma tillbaka till 2 centrala teman här. Eller 3 kanske är mer rätt. Dom är så intimt förknippade med varandra och dom snärjer in andra ting i sig så att allt landas och blir som en, ja just det ni gissar alldeles rätt, en pudding. Kanske kan man beskriva livet som en pudding.
Jag är inte nästan som Jesus. Jag är inte James Dean. Jag är inte en Gröna Gatans man. Men jag är mig själv iallafall. Det är en vinst som jag är lycklig över. Du passar in här. Det som inte passar inte skall utvärderas.
Jag ville linda in det och låta dig söka efter det men jag orkar inte. Fast jag tror jag gjorde det halvt undermedvetet märker jag när jag läser denna massan med text. Men jag kan också vara uppriktig, för när saker är viktiga så skall man inte alltid linda in dem. Karin. Räcker med namnet så vet du. Jag skall göra en ansträngning nästa gång.
Kapitel 38: Lilla Lotta är ute på villovägar..
Stillhet. Avsaknad av ljud. Ett disigt mörker. Svårt att förstå det där. Jag går på lina ibland och det är inte alltid jag kan se publiken. Det gör inte så mycket kanske. Jag tror det behövs en filtrering genom mexicanska strippklubbar och höga fjäll. Då kanske man kunde få kika ner på alla andra en liten stund och se lite på vad dom sysslar med. Man behöver flyga ibland skulle jag tro.
Jag går hemma just nu. Inte hemmahemma just men hemma. Idag sölade jag ner mig. Det var ju lite skoj. Gott att få smutsa ner sig lite. Nu skall ja bara boka om en massa prylar å kolla flygbiljetter å skriva in tiden å ri nga damen med Zert osv... Ryggen har repat sig men är ju fortfarande lite dum. Kanske skulle den straffas? Med tunga lyft i obekväma ställningar rentav. Borde ju funka. Märkligt att vara en varg i fårskocken. Inte som det låter men det kanske ni inte förstår.
Nä ingen inspiration. Ingen känsla för det ikväll. Sömnen tränger sig på. Ljudet av maskiner tonar ut och det är dags att prata med Gud. Japp, så får det bli.
Just det ja, lilla Lotta. Oroa er inte för henne, jag tror hon klarar sig förvånansvärt bra. Skall berätta om henne lite senare tror jag. Kanske skall hon få bli en återkommande karaktär i mitt svammel.
Kapitel 37: Dansa till Tomas Ledin och fundera på om du vill dö!
Jag vet inte varför men den tog mig rakt i hjärtat. Jag tänkte på min familj och mina vänner hela tiden. Det brände nästan i mig. Jag kunde inte prata sen. Typ. Jag blev en liten meteorit. Jag borde vetat vart jag var på väg. Kanske puttade filmen mig över kanten? Jag vet inte men den tog djupt. Man pioriterar om sitt liv ibland. Och det gör väl jag nu. Dags att ta tag i sig.. Igen. Sen blir det säkert igen. Längtan är stark men viljan är svag just nu. En gammal älskarinna har gjort sitt intåg i mitt liv. Den ensamma älskarinnan är nu en del av mig igen. Den vackraste och mest poetiska. Man kan se skogen just nu tror jag. Hemma. När jag sitter där så är jag trygg. Fortfarande har pojken i mig inte dött. Han är så lugn nu däremot. Handen som aldrig släpper, rösten som aldrig riktigt tystnar. Jag har inte läst på ett tag. Kanske skulle man sätta sig ner med boken å se vad som händer. Jag ser inte vart jag är på väg just nu. Jag vandrar på de där näckrosbladen igen ju. Så nytt men ändå bekant. Glädjen i mig är en stilla glöd och en förhoppningsfull sådan. Jag älskar dessa äventyren, jag älskar nederlaget. Jag älsar att få ge upp när jag inte har några val kvar. Alltid banka huvudet mot väggen, alltid slå händerna blodiga mot Dig. Man är så komplicerad som människa att det är så lätt att gömma sig bakom leden. Det vill jag inte göra. Är det därför kamplusten finns där? Leden skrämmer mig samtidigt som de lockar mig. Längtan att få glida in i tillhörigheten slåss emot individualisten. Längtan efter at gå alla tänkbara stigar där ingen annan gått förut är i mig. Jag tror min väg finns där. Bland höga tallar och grova granar. Med fötterna i mossa och kala klippor. Min älskade Skog, mitt hem och min borg. Och som alltid, Handen som aldrig släpper, Rösten som aldrig riktigt tystnar.
En arg period också i allt detta. Inte bra. Hanterbart, men inte särskilt önskvärt.
Ryggskott. Underbar musik. Smärtstillande. Sövande. Bibel. Sömn.
En arg period också i allt detta. Inte bra. Hanterbart, men inte särskilt önskvärt.
Ryggskott. Underbar musik. Smärtstillande. Sövande. Bibel. Sömn.
Kapitel 35: That´s some mighty fine speleology my son!
Jag ser en flod framför mig. Det är morgon och dimman ligger fortfarande tjock över vattenytan. Solen har inte brutit igenom väggen av dis än men det lär bli så om en stund. Trädens grenar hänger tungt över vattenytan, som om de ville söka ner sina spetsar och doppas dem i vattnet. Stämmningen jag känner är precis som bilden förmedlar. Den råa kylan är hård och skoningslös så som det brukar vara. Jag har varit med om sådana här mornar många gånger. Jag har stått och frusit vid en frånskiljarstolpe i väntan på kopplingsorder, jag har stått utanför ett militärtält dimmiga mornar och frysandes släppt nattens ansamlade vatten. Utanför ett hus har jag stått med en flicka som var så vacker att det gjorde ont i själen när morgonen randades en vinter. Mitt liv har till stor del levts på nattetid. Och i gryningstid. Märkligt det där. Min tid är natten och morgonen. Men inte att stå upp utan att gå till sängs. Jag ser Lenin på tv. Han rör sig häftigt och uppretat. Stalin träder fram. Jag saknar rätt sorts ögon för att kunna stå ut med politik. Jag saknar den sortens praktisk kyla. Nog kan jag vara kall men jag skulle tro att jag är mer av den våldsamma kyliga naturen. Stockholm i svartvitt flimmrar förbi och jag funderar på Henning och Emelie. Henning ja. Kanske är det så det skall vara. Där andra läser för att finna tro och stöd så tappar jag det jag har när jag läser. En perio just nu där jag tror att vi är trötta på varandra boch våra brutna löften. Jag funderar mycket. Det rör sig så mycket just nu. Jag kan inte förstå varför. Kanske säger Någon till att det skall bli ett nersaktande. Mitt tempo och mitt schema, som jag är så stolyt och glad över, kanske är för hårt. Jag kanske måste börja prioritera på riktigt. Man får se.
Det var det där med natten ja. Min tid. Vår tid. Av någon anledning så är kl 5 betydelsefullt. Ja skall säga er, kära läsare och syskon, att livet tager en med på märkliga vägar.
Jag hatar att vara dum. Att inte veta, att inte förstå. Att bli stående svarslös i en disskusion eller en konversation. det svider i min själ för jag håller vishet och kunskap högt. Böcker står högt i kurs i min värld. Sökandet efter det som Bibeln kallar världslig vishet har upptagit alldeles för lite tid. För att inte tala om den vishet som premieras i samma bok. Jag vill knyta ihop de två. Kunskap underlättar sökandet efter kunskap. Den man jag vill vara är inte det jag är nu. Men jag är på väg. Som sagt, kunskapen är högt värderad i min värld.
Ett oinspirerat inlägg kanske. Hade jag något att säga egentligen? Vad fick jag ur mig den här gången? Jag kan ibland läsa mina inlägg och fundera på vad jag menar och vem jag menar. Men likväl så vet jag någonstans att det kom av nödvändighet. Detta är min soptunna. Min uppmärksamhetstörstande horsjäls latrin. Jag har 3 kanaler. Detta är en av dem. En skall vara förmer men blir ofta den som blir lidande. En sökande som inte är vilsen men frågande. Men som Han som jag en gång som liten tonårspojke accepterade som min Herre och Frälsare sa, den som söker han skall finna.
Åhh Gary Oldman är på tv nu. Kärlek.
Kapitel 34: Azizus unt eine grosse mensch.
Detta är inget klassrum. Detta är ingen kallt sal, badandes i ett vitt lysrörsljus. Du hittar ingen trappa här. Du finner inte den tryggheten du trodde du hade härinne. Här är du alldeles själv. Men det är okej ändå kommer du inse med tiden. Man lär sig gråzonerna och vilka utrymmen som man ej bör beträda. Man kan ju, såhär i efterhand, tycka att de som byggde Detta kunde satt upp skyltar på de områden och rum som obehöriga ej äga tillträde till. Kanske, kan man fundera, ingick det i den pedagogiska planen de hade. Att man skall utveckla ett sjunde sinne för den sortens ting. Eller så kanske de ville att man skulle sitta still å sköta sig själv och hålla käften. Inte springa omkring utan sitta i sitt givna hörn. Nå, nu är inte jag den som sitter snällt still i givna hörn och har heller aldrig haft någa problem med att stå utanför givna normer och regler. Redan som liten hade jag problem när Husmor gläfste sina ordrar så kunde jag känna hur mina små händer knöt sig och hur det sög till i magen: "Inatt skall jag elda upp Fars byrå" kommer jag ihåg att jag tänkte en gång. Så blev det också. Fars byrå, med alla strumpor, undertröjor och långkalsonger, förvandlades till en askhög i klädkammaren. Nog sveddes väggarna en del också och om inte David hade vaknat hade kanske hela Huset brunnit upp. I mina ögon anser jag att de bägge vuxna var uppjagade i övermått. Vaddå, huset stod ju kvar ellere hur? Så när Far den natten spände ögonen i mig kunde jag se mitt Öde där i hans svarta pupiller. Jag reste nästa dag redan.
Att leva sitt liv i en resväska har sina fördelar. Man blir en rastlös själ om man inte redan är det. Vi som har varit det sedan späd ålder, tjae, vi tuffar på i samma lunk ändå. Inte så mycket som ändras. Men ändå å har hela min värld frändrats. Det är så mycket som är så annorlunda om man jämför denna dagen mot dess syster året innan. Men nu som då så är jag mig själv iaf. Och någonstans därinne ryter det ett litet uppror fortfarande. Men till skillnad så är jag hemma numera. Min lilla värld jag byggde är ju inte kvar. Den där resten av die mauer finns inte längre. Men samtidigt så växte den in i själen i sommras så folk kommer inte så långt in längre. Var man inne då så är man inne nu. Förutom den givna då såklart. Men om man skall in har jag märkt att även om jag är oförändrat oprivat av mig så kommer folk inte lika långt in omedelbart. Det skrämmer mig lite faktiskt. Jag har alltid varit stolt över de fakta att jag alltid lyckats vara naiv och faktiskt tro på människor. Men tillslut så bränner man kanske ut den lågan. Och jag har ju alltid varit duktig på att fyll apå med bränsle om jag sett att det lugnat sig... Ack ve, jag arma sate. Mig är det minsann synd om.. Eller inte!! *nynnar på ledmotivet till Ika i rutan och pillar mig i navelen*
Bus? Det är både ett ställe som man uppenbarligen inte får missa och nått man kan ställa till med...
Att leva sitt liv i en resväska har sina fördelar. Man blir en rastlös själ om man inte redan är det. Vi som har varit det sedan späd ålder, tjae, vi tuffar på i samma lunk ändå. Inte så mycket som ändras. Men ändå å har hela min värld frändrats. Det är så mycket som är så annorlunda om man jämför denna dagen mot dess syster året innan. Men nu som då så är jag mig själv iaf. Och någonstans därinne ryter det ett litet uppror fortfarande. Men till skillnad så är jag hemma numera. Min lilla värld jag byggde är ju inte kvar. Den där resten av die mauer finns inte längre. Men samtidigt så växte den in i själen i sommras så folk kommer inte så långt in längre. Var man inne då så är man inne nu. Förutom den givna då såklart. Men om man skall in har jag märkt att även om jag är oförändrat oprivat av mig så kommer folk inte lika långt in omedelbart. Det skrämmer mig lite faktiskt. Jag har alltid varit stolt över de fakta att jag alltid lyckats vara naiv och faktiskt tro på människor. Men tillslut så bränner man kanske ut den lågan. Och jag har ju alltid varit duktig på att fyll apå med bränsle om jag sett att det lugnat sig... Ack ve, jag arma sate. Mig är det minsann synd om.. Eller inte!! *nynnar på ledmotivet till Ika i rutan och pillar mig i navelen*
Bus? Det är både ett ställe som man uppenbarligen inte får missa och nått man kan ställa till med...
Kapitel 33: Give me the blue sky said the Angel.. (As empires fall, so will You)
Om du behöver så finns jag här. Du vet att jag bär där om livet är svårt. Att min hand kan hålla din om livet skräms. Att det finns rum i min famn för dig. Att du vilar i mitt hjärta. Alltid. Jag har ett minne av dig högt upp. En bra dag, kanske den dagen då våran framtid tillsammans avgjordes rentav. Vem vet förutom Gud? Jag är tacksam för den där dagen. Liksom jag är tacksam för den kvällen när en annan stod utanför min dörr. Stridsberedskap och rädsla blev till lättnad, skam och kärlek. Jag har vandrat upp och ner framför många hus i mina dagar. Jag har gått vägar som numera är mig främmande. Men jag har gjort det. Ingen kommer kunna ta det ifrån mig. Ingen kommer ta nätter utan sömn utanför ett hus. Ingen kommer ta en sommar på ett berg. Ingen kommer kunna ta ifrån mig den sovande flickan på mitt bröst. Jag undrar om ens hälften av min historia är ihågkommen av någon annan än jag själv. Det gör inte något av det mindre verkligt för mig.
Ett monument restes över den fallne soldaten i staden. Med kall och hård blick skulle den döde nu för alltid blicka ut över sluttningen med sina små utspridda hus. Aldrig skulle hans blick vika från havet som obarmhärtigt piskade klipporna utanför den lilla hamnen. Men det var något med det stora monumentet som inte stämde. Ingen kunde sätta fingret på vad det var riktigt. Men när man såg direkt på det så gled ögonen nästan förbi. Man fick koncentrera sig och nästan kämpa för att hålla kvar blicken. Så tillslut slutade folk att se på avbilden av den fallne. Hans minne föll i glömska, trots de utfästelser som högt uppsatta personer hade gjort om att minnet alltid skulle bevaras. Men som så ofta så är löften tunna och sköra som torkat blomster och monumentet, som en gång varit den lilla stadens stolthet, glömdes bort och vansköttes. Så en natt hördes ett dån och ett skrammel från stadens centrum. Av någon anledning, som inte en enda i staden kunde komma ihåg efteråt, så var det ingen som fick för sig att gå ut och se vad som orsakat allt detta buller.
Så när gryningen kom och folk vaknade till liv så var alla omedvetna om vad som väntade dem. Stadens slaktarlärling var den som såg det först.
Små människor finns det gott om. Tänk om man kunde lägga alla i en plastpåse å blåsa upp den å sedan smälla den å se dem regna överallt.. Annars kunde man blåsa in dem i såpbubblor å se dem fara iväg med skräckfyllda pytteögon. Det hade varit skoj. Eller så kunde man göra muffins av brännnässlor å sedan servera dem med aprikossås och övermogna vinbär till pensionärer. Man äter karborreband så man storknar å sen skiter man å då låter det Ritsch!!!
Den bilden jag ser framför mina ögon nu vet jag inte om någon annan sett. Den kommer någonstans ifrån men jag kan ej minnas från var. Men jag vet att den betyder någonting för mig. Men inte heller det kan jag komma ihåg.
Ett monument restes över den fallne soldaten i staden. Med kall och hård blick skulle den döde nu för alltid blicka ut över sluttningen med sina små utspridda hus. Aldrig skulle hans blick vika från havet som obarmhärtigt piskade klipporna utanför den lilla hamnen. Men det var något med det stora monumentet som inte stämde. Ingen kunde sätta fingret på vad det var riktigt. Men när man såg direkt på det så gled ögonen nästan förbi. Man fick koncentrera sig och nästan kämpa för att hålla kvar blicken. Så tillslut slutade folk att se på avbilden av den fallne. Hans minne föll i glömska, trots de utfästelser som högt uppsatta personer hade gjort om att minnet alltid skulle bevaras. Men som så ofta så är löften tunna och sköra som torkat blomster och monumentet, som en gång varit den lilla stadens stolthet, glömdes bort och vansköttes. Så en natt hördes ett dån och ett skrammel från stadens centrum. Av någon anledning, som inte en enda i staden kunde komma ihåg efteråt, så var det ingen som fick för sig att gå ut och se vad som orsakat allt detta buller.
Så när gryningen kom och folk vaknade till liv så var alla omedvetna om vad som väntade dem. Stadens slaktarlärling var den som såg det först.
Små människor finns det gott om. Tänk om man kunde lägga alla i en plastpåse å blåsa upp den å sedan smälla den å se dem regna överallt.. Annars kunde man blåsa in dem i såpbubblor å se dem fara iväg med skräckfyllda pytteögon. Det hade varit skoj. Eller så kunde man göra muffins av brännnässlor å sedan servera dem med aprikossås och övermogna vinbär till pensionärer. Man äter karborreband så man storknar å sen skiter man å då låter det Ritsch!!!
Den bilden jag ser framför mina ögon nu vet jag inte om någon annan sett. Den kommer någonstans ifrån men jag kan ej minnas från var. Men jag vet att den betyder någonting för mig. Men inte heller det kan jag komma ihåg.
Kapitel 32: Lucky Strikes och en familjebibel..
Paul Newman är på tv nu. Ett gammalt program. Någon begärde ett nytt inlägg utan att lämna sitt namn. Lämna namn nästa gång istället...
När jag höll i boken idag så kände jag hu framtiden gick igenom mig. Den var tung och fylld av mitt liv. Jag kände en sak som jag inte förväntade mig att känna. Inte som jag var iaf. Men det var gott att känna det å veta att det finns där vad jag än gör. Så trött idag att jag inte riktigt var med. Men det var promenadväder på Långö. Trots blåst. Kärlek mellan män. Ett ämne som disskuterades igår. En ny vän kanske, en mäniska att dela sin kärlek med. En människa som förstod vad man menade när man nämde Jesus. Sådant är gott. Man blir upprörd av människors oförståelse och hat. Vad hände med kärleken?
Nä, kära läsare, jag tror bestämt att denna dag inte var en skrivdag. Så jag får be att få återkomma. Med nya krafter å tag.
Så det säger vi. Nu blir det till att döda tid med Lorelai, Rory och Luke. Jösses, nu höll mitt hus på att blåsa ikull.
En varg runt halsen håller doktorn borta...
När jag höll i boken idag så kände jag hu framtiden gick igenom mig. Den var tung och fylld av mitt liv. Jag kände en sak som jag inte förväntade mig att känna. Inte som jag var iaf. Men det var gott att känna det å veta att det finns där vad jag än gör. Så trött idag att jag inte riktigt var med. Men det var promenadväder på Långö. Trots blåst. Kärlek mellan män. Ett ämne som disskuterades igår. En ny vän kanske, en mäniska att dela sin kärlek med. En människa som förstod vad man menade när man nämde Jesus. Sådant är gott. Man blir upprörd av människors oförståelse och hat. Vad hände med kärleken?
Nä, kära läsare, jag tror bestämt att denna dag inte var en skrivdag. Så jag får be att få återkomma. Med nya krafter å tag.
Så det säger vi. Nu blir det till att döda tid med Lorelai, Rory och Luke. Jösses, nu höll mitt hus på att blåsa ikull.
En varg runt halsen håller doktorn borta...
Kapitel 31: Din förhud är för trång och mjölken är snart slut.
Så, en dag spenderad mellan träd. Med en himmel framför och ovanför. Det fanns ett moln där. Tillslut var hela himmelen moln men det gjorde inget även fast det blev kallt. Och jag kan lita på min mätare tror jag. Känns skönt, en sak mindre att oroa sig för. Fuck you som pojken i sången säger. Det är något visst med den där pojken för han finns här jämt. Mellan träden spelas han ofta. Där jag vilar ifrån det som är på riktigt. Där allt som händer komprimeras, prydligt viks till en liten fyrkant och skeppas in i hangar 31. Där ligger det som behövs vid senare tillfälle. Annars händer det so ibland kan hända när medelålders män blir lite väl uppspelta. Oh vad jag ser framemot att vara en uppspelt medelålders man. Rör ni henne så dör ni för jag känner för henne. Så hon är under mina vingar liksom de flesta av dem. Märkligt hur man känner sina fadersgener kicka igång ibland. Hur grottmannen i bakhuvudet kan vakna till liv på någon sekund. Kanske skönt att veta att det finns där, att jag är som jag vill vara där inne. Har någon sett en läkarstuderande flicka förresten? Säg till isåfall.
Och idag när fröken Olausson visade bilder var det andlöst vackra bilder. Man blir omedelbart sugen på att fara ut i världen å göra gott å se sig omkring. Vi får se som jag alltid sagt. Men man vet aldrig vad som händer här i livet, vad som är lagt framför en som gårdagens limpa. Men mina mål är det dom är och har inte förändrats på många år. Inte på 10 år om det ens är då. Min korg är en hora. Där ser man. Så skall man då lägga alla ägg i henne? Hmm svåra filosofiska frågor ställda sen i natten. Kärleken för horor. Låttitlar som snurrar i mitt huvud som om jag vora Henry Gray. Någon som nådde in i det där vi kallar för människa, det där någon benämner som själ. Man riktar sig in och tar sat sedan springer man. Man springer och hamnar rakt in i. Jag har slitit upp mitt hjärta, jag har rivit min hud för detta. Kan du se det? Jag har övertatuerade ärr på min kropp som ingen har sett på många år. Jag har sett saker som fått mig att må illa så som Det Svarta mådde illa när jag höll dess hand. Många år har gått sen dess men jag tror man kan ana konturerna efter en liten hand i min om man tittar med rätt sorts ögon. Lilla Svarta ja.. Älskade du. Var är du nu? Man kan undra för du är inte här där jag är längre. Men den kvällen då du spydde, då höll jag ditt hår och klappade dig på din axel. Du grät och hävdade att du hade blivit lurade, men den lögnen drog du mest för dig själv. Jag saknar den tiden, din lilla mörka hand i min stora ljusa. Dina konturer bredvid mina i det skarpa lyset från lastbilar. Men det är väl så det blir, man går förbi varandra.
Jag drömmer sällan om saker som skall komma. Men inatt vill jag drömma om Emelie, Maja och Jenny. Jag vill se deras leende redan nu och ha deras små mjuka och oskyldiga händer i mina. En dröm som inte tar slut. En som ni inte kan ta ifrån mig. En dröm jag burit med mig i så många år nu att jag inte är säker å att jag kommer märka när den slår in. Så ge mig den drömmen inatt om det är meningen. Jag tror jag behöver den ikväll.
Sex och ondska i kombination. Inte det sämsta. Och ilskan finns där och enkelheten. Mycket bra.
"Is there a ghost in my house?"
Och idag när fröken Olausson visade bilder var det andlöst vackra bilder. Man blir omedelbart sugen på att fara ut i världen å göra gott å se sig omkring. Vi får se som jag alltid sagt. Men man vet aldrig vad som händer här i livet, vad som är lagt framför en som gårdagens limpa. Men mina mål är det dom är och har inte förändrats på många år. Inte på 10 år om det ens är då. Min korg är en hora. Där ser man. Så skall man då lägga alla ägg i henne? Hmm svåra filosofiska frågor ställda sen i natten. Kärleken för horor. Låttitlar som snurrar i mitt huvud som om jag vora Henry Gray. Någon som nådde in i det där vi kallar för människa, det där någon benämner som själ. Man riktar sig in och tar sat sedan springer man. Man springer och hamnar rakt in i. Jag har slitit upp mitt hjärta, jag har rivit min hud för detta. Kan du se det? Jag har övertatuerade ärr på min kropp som ingen har sett på många år. Jag har sett saker som fått mig att må illa så som Det Svarta mådde illa när jag höll dess hand. Många år har gått sen dess men jag tror man kan ana konturerna efter en liten hand i min om man tittar med rätt sorts ögon. Lilla Svarta ja.. Älskade du. Var är du nu? Man kan undra för du är inte här där jag är längre. Men den kvällen då du spydde, då höll jag ditt hår och klappade dig på din axel. Du grät och hävdade att du hade blivit lurade, men den lögnen drog du mest för dig själv. Jag saknar den tiden, din lilla mörka hand i min stora ljusa. Dina konturer bredvid mina i det skarpa lyset från lastbilar. Men det är väl så det blir, man går förbi varandra.
Jag drömmer sällan om saker som skall komma. Men inatt vill jag drömma om Emelie, Maja och Jenny. Jag vill se deras leende redan nu och ha deras små mjuka och oskyldiga händer i mina. En dröm som inte tar slut. En som ni inte kan ta ifrån mig. En dröm jag burit med mig i så många år nu att jag inte är säker å att jag kommer märka när den slår in. Så ge mig den drömmen inatt om det är meningen. Jag tror jag behöver den ikväll.
Sex och ondska i kombination. Inte det sämsta. Och ilskan finns där och enkelheten. Mycket bra.
"Is there a ghost in my house?"
Kapitel 30: Blow your horns cause there´s fog ahead!
Så, som alltid, verkligheten först. Trött är jag idag. Lerig vecka. Kul att det år bra dock, altid skönt att vara duktig på sitt jobb. Mycket ansvar som väntar men det skall nog gå bra. Ett stor finger i röven på den israelitiska regeringen och till Hamas för att de sätter sina folks liv på spel. Fy satan för er. Och som alltid är kristna en stor skamfläck för mänskligheten och hejar ohejdat och blåögt på Israel och vänsterpressen på Palestina. Men människorna då? Folket som alltid hamnar emellan. Gravida kvinnor och skolbarn. Fy fan för er.
Så denna dimma alltså. Som en kråka sjöng dom. Mycket bra ljuder det i mina öron denna kväll av fruktan. Att rädsla kan gripa en så är nästan jobbigt. Och bara för att man ser spöken dessutom. Skäms på sig vuxna karln. Mina steg har alltid styrts av den där rädslan, rädslan för att Det Stora Ljuset skall komma ikapp. Det har oönhörligt drivit på mina steg. Kanske dags att sakta ner på stegen och vända sig om. Kanske möta det där jag är så förbannat rädd för. Förmodligen är det väl som när jag simmar, att det inte är nått alls. Man kan göra som Nostradamus, det kan man. Eller så gör man som Per Gessle. I slutändan så tror jag inte det spelar någon roll, både har sin plats i historian. Så är det det vi söker? En plats i historian kanske? Våra 15 minuter av berömmelse, vår stund på jorden. Jag läste att jag hade älskat en. Det är ju sant fortfarande. Bara som en påminnelse. Jag vet inte varför. Jag är inte så bortkopplad nu som jag varit. Det är skönt. Jag tycker ju om att vara kopplad hemskt mycket. Med den här musiken i mina öronen kan jag inte skriva. Min poesi bleknar och blir damm i jämförelse. Musiken lockar fram tårarna. Rösten vaggar mig. Texten bär. Så jag får sluta trots att jag har mycket att säga. Så mycket ilska det funnits i mig idag. Sådan sorg. Sådan oro och skräck kanske mest. Och en smula lycka då jag får åka där de mina är. En smula är inte det sämsta för övrigt även om det kan låta futtigt. Men se det är det icke.
Så vi tar väl farväl här då kanske? Vägen delas och jag skall rakt fram i terrängen. Men jag har uppskattat ditt sällskap. Du har vackra vader och dina fötter är de enda i världen jag sett som inte varit fula. Denna sommaren eller nästa så får vi dansa igen min vackra vän.
Natten är här, dags att möta den kommunistiska smygreklamens ansikte utåt.
Så denna dimma alltså. Som en kråka sjöng dom. Mycket bra ljuder det i mina öron denna kväll av fruktan. Att rädsla kan gripa en så är nästan jobbigt. Och bara för att man ser spöken dessutom. Skäms på sig vuxna karln. Mina steg har alltid styrts av den där rädslan, rädslan för att Det Stora Ljuset skall komma ikapp. Det har oönhörligt drivit på mina steg. Kanske dags att sakta ner på stegen och vända sig om. Kanske möta det där jag är så förbannat rädd för. Förmodligen är det väl som när jag simmar, att det inte är nått alls. Man kan göra som Nostradamus, det kan man. Eller så gör man som Per Gessle. I slutändan så tror jag inte det spelar någon roll, både har sin plats i historian. Så är det det vi söker? En plats i historian kanske? Våra 15 minuter av berömmelse, vår stund på jorden. Jag läste att jag hade älskat en. Det är ju sant fortfarande. Bara som en påminnelse. Jag vet inte varför. Jag är inte så bortkopplad nu som jag varit. Det är skönt. Jag tycker ju om att vara kopplad hemskt mycket. Med den här musiken i mina öronen kan jag inte skriva. Min poesi bleknar och blir damm i jämförelse. Musiken lockar fram tårarna. Rösten vaggar mig. Texten bär. Så jag får sluta trots att jag har mycket att säga. Så mycket ilska det funnits i mig idag. Sådan sorg. Sådan oro och skräck kanske mest. Och en smula lycka då jag får åka där de mina är. En smula är inte det sämsta för övrigt även om det kan låta futtigt. Men se det är det icke.
Så vi tar väl farväl här då kanske? Vägen delas och jag skall rakt fram i terrängen. Men jag har uppskattat ditt sällskap. Du har vackra vader och dina fötter är de enda i världen jag sett som inte varit fula. Denna sommaren eller nästa så får vi dansa igen min vackra vän.
Natten är här, dags att möta den kommunistiska smygreklamens ansikte utåt.
Kapitel 29: En förskrämd gosse tittar försynt upp och konstaterar kallt att faran är över.
När man promenerar så får man ibland det mest udda små idéer. Jag funderar på om Pol Pot tog många promenader. Jag vet att Adolf Hitler gjorde det. Så vad säger det? Att alla människor som promenerar är poteniella psykotiska massmördande rövhål? Nej, jag skulle inte tro det. Så varför då all misstänksamhet mot andra saker som är lika orimliga? Bara en fundering.
Jag insåg att mitt senaste inlägg förmodligen kan ha uppfattats som lätt oroväckande. Men det är det inte. Oavsett hur många gånger ordet våld användes. Jag är en hemskt snäll och fredlig människa ju. Nästan för fredlig och ofarlig faktiskt. Inte bra med mina ideal. Men kanske för mig. Jag har spenderat större delen av mitt liv på att verka farlig och att kanske tillochmed vara det. Men jag tror att jag håller på att ge upp de ambitionerna numera. Någon gång måste man ju bli vuxen tror jag. Så får det bli tror jag. Vuxen var det.
Det surrar svagt ifrån den och den rinner på ett märkligt sätt fram över sten och stubb. Är den mänsklig? Har den en vilja, ett syfte? Denna massa, denna mörka materia. Nu, såhär i skymmningen, så verkar den nästan skrämmande. Hade det inte varit för allt jag sett på mina resor så hade jag flytt i vild panik. Nu kan jag stå här och lyckas hålla paniken i schack. Nu är det nära mig. Jag kan känna dess värme. Pulserande. Det finns något mer också. Något svårt att beskriva. En känsla av ensamhet. En känsla av kalla hav och isberg. Samtidigt så finns det en värme i luften nu. Jag ruskar på huvudet och håren reser sig på mina armar. Det har stannat. Denna massa, mörk och flyande fast ändå hård ser på mig. Det känns så även om det saknar synliga ögon. Någonstans så förstår jag att skogen finns i det som nu är framför mig. Att havet finns däri. Allt det som har format mig. För mitt innre öga ser jag Far och Mor stå vid stranden där vi tog avsked för vad som verkar vara en evighet sen. Då, en sekund efter denna bild har kommit för mig, så inser jag vad jag står inför. Det är så självklart, som att säga att solen går upp på morgonen.
Kapitel 28: På en hög med döda fienders benknotor.
Ett mycket intressant experiment igår. Man lär sig saker om man utmanar sig själv och sin värld. Så skall det vara. Då är jag en erfarenhet rikare.
Fy fuck (nytt påhittat löjligt favorituttryck) vad jag älskar våldet i mycket av min musik. Den totala känslan av att "jag skall tamefan dräpa dig din jävel" som kan infinna sig. Bilden av knutna näver högt hållna och känslan av ett skrik som byggs upp inom en. Jag älskar det som sagt. Man skall ha känslan av att man vill skada sig själv eller sin nästa när man lyssnar på våldsam musik. Naturligtvis skall man inte handla utefter de där känslorna eller impulserna men man skall ha dem. Man skall leva ut sin aggressivitet genom musiken, genom hatet å våldet den förmedlar. Så funkar jag. Jag kan höra en låt som t.ex Raped by the light of Christ och bara känna hur ilskan, hatet, våldet den rena jävla primala grejen väller upp i mig och vilar där på ytan. Och genom musiken strömmar den igenom min kropp och försvinner med musiken. Man renas av musiken. En form av meditation. Många gånger har Converges mästererk Jane Doe hamnat i skivspelaren å fått rulla på. När ångesten har varit som svartast och när man nästan gett upp så har den skivan spelat, skrikit, gapat, gnisslat, bankat, rivit och slitit i mig och när de sista skriken dör ut så sitter man där, renad och ny. Så nden skivan är kärlek för mig. Den är vacker trots vad den är. Den är en del av mig. Den finns på min hud.
Så är det naturligtvis med den lugna musiken också. Kanske inte så att untitled 1 av Sigur Rós får mig att vilja döda men jag känner ju något. Man andas genom den. Så är det med den saken. Och det har hänt fler än en gång att jag har lyssnat på Björk eller Nick eller någon av de andra storheterna och det har funnits tårar i mina ögon. Tårar av glädje, sorg, vördnad och häpnad inför skönheten och mörkret och sorgen. Mången gång har man stått förstummad inför skönheten i musiken. Musiken som förtäljer om Gud. Musiken som är länken mellan mig och Honom/Henne. Musiken som så många gånger blivit bönen, kommunikationen mellan oss. Det som får mig att veta att Han/Hon är där, det som så många gånger fått vagga mig till sömns. Jag har fantastiska minnen med musik. Vackra flickor sovandes på mitt bröst till tonerna av Isis, världens vackraste flicka i mörkret till tonerna av Kate Bush, hon som stal min sömn bredvid mig och Sigur Rós smekandes luften. En mycket god vän i en svettig lokal med David Eugene Edwards stämma mässande. Kramandes älskade Jakob när Radiohead spelar. Musiken är det som gör mitt liv hanterbart. Det och vännerna. Gud då? Jo, Han/Hon finns i vännerna, i musiken så Han/Hon är allt.
"I do that rather well.. Don´t you think?"
Fy fuck (nytt påhittat löjligt favorituttryck) vad jag älskar våldet i mycket av min musik. Den totala känslan av att "jag skall tamefan dräpa dig din jävel" som kan infinna sig. Bilden av knutna näver högt hållna och känslan av ett skrik som byggs upp inom en. Jag älskar det som sagt. Man skall ha känslan av att man vill skada sig själv eller sin nästa när man lyssnar på våldsam musik. Naturligtvis skall man inte handla utefter de där känslorna eller impulserna men man skall ha dem. Man skall leva ut sin aggressivitet genom musiken, genom hatet å våldet den förmedlar. Så funkar jag. Jag kan höra en låt som t.ex Raped by the light of Christ och bara känna hur ilskan, hatet, våldet den rena jävla primala grejen väller upp i mig och vilar där på ytan. Och genom musiken strömmar den igenom min kropp och försvinner med musiken. Man renas av musiken. En form av meditation. Många gånger har Converges mästererk Jane Doe hamnat i skivspelaren å fått rulla på. När ångesten har varit som svartast och när man nästan gett upp så har den skivan spelat, skrikit, gapat, gnisslat, bankat, rivit och slitit i mig och när de sista skriken dör ut så sitter man där, renad och ny. Så nden skivan är kärlek för mig. Den är vacker trots vad den är. Den är en del av mig. Den finns på min hud.
Så är det naturligtvis med den lugna musiken också. Kanske inte så att untitled 1 av Sigur Rós får mig att vilja döda men jag känner ju något. Man andas genom den. Så är det med den saken. Och det har hänt fler än en gång att jag har lyssnat på Björk eller Nick eller någon av de andra storheterna och det har funnits tårar i mina ögon. Tårar av glädje, sorg, vördnad och häpnad inför skönheten och mörkret och sorgen. Mången gång har man stått förstummad inför skönheten i musiken. Musiken som förtäljer om Gud. Musiken som är länken mellan mig och Honom/Henne. Musiken som så många gånger blivit bönen, kommunikationen mellan oss. Det som får mig att veta att Han/Hon är där, det som så många gånger fått vagga mig till sömns. Jag har fantastiska minnen med musik. Vackra flickor sovandes på mitt bröst till tonerna av Isis, världens vackraste flicka i mörkret till tonerna av Kate Bush, hon som stal min sömn bredvid mig och Sigur Rós smekandes luften. En mycket god vän i en svettig lokal med David Eugene Edwards stämma mässande. Kramandes älskade Jakob när Radiohead spelar. Musiken är det som gör mitt liv hanterbart. Det och vännerna. Gud då? Jo, Han/Hon finns i vännerna, i musiken så Han/Hon är allt.
"I do that rather well.. Don´t you think?"
Kapitel 27: Vad vi alla borde göra.
Jag vet inte varför men ikväll så behöver jag skriva detta. Jag känner detta ikväll så jag skriver detta ikväll. Så ikväll, av någon anledning, så hade jag burit till dig världens ände. Jag hade burit dig trots trasig rygg och trötta ben. Jag hade aldrig gett upp för det hade varit du. Så är det ikväll. Varför vet jag inte men så är det ju med livet ibland. Man får inte alltid veta. Men jag hade burit dig genom natten för med dig har jag aldrig behövt sömn.
Någon sa till mig någon gång att man måste kunna visa svaghet. Jag klarar av det alldeles utmärkt. Framförallt ikväll. Så ikväll är det en fest för gamar, för asätare. Här är jag. Det spelar ingen roll ikväll. För ikväll försvarar jag bara mig själv. Jag behöver inte ta hänsyn. Men du borde veta att jag hade slagits för dig den här natten.
Märkligt att jag kan lyfta hemskt tunga saker, slita som ett djur utan att det direkt skadar mig. Men ge mig en dag i en kontorstol så är min rygg och nacke trasigare än fyrtornet på Faris.
"Into the mercy seat I crawl"
Och Martina, ta hand om dig du med vännen.
